Jag såg nyligen en intervju med Mohammed Eisa och dennes bror Abobaker.
Namnen är förmodligen inte superbekanta och läser man deras klubbtillhörigheter så är det inte heller så mycket som sticker ut. De spelar i den iranska respektive Thailändska ligan och har en lång bakgrund från det lägre seriesystemet i England med spel i Wealdstone, Chelmsford och Exeter bland annat.
Det som man dock noterar är deras fotbollsliv och nationella tillhörighet. De båda är landslagsspelare i Sudan. Det skall naturligtvis gratuleras, men när man lägger förstoringsglaset på landet Sudan så vet man om att det har varit ett blodigt, icke-humanitärt och hänsynslöst inbördeskrig i landet sedan hösten 2023. Regeringstyrkor har slagits mot en islamistisk milis och siffror pekar på upp emot 150'000 döda och ett par miljoner som flytt landet.
Utrikesmagasinet skrev ” Inbördeskriget i Sudan hårdnar.
Antingen är du med oss eller mot oss, förkunnar en propagandaaffisch i en av huvudstaden Khartoums regeringskontrollerade förstäder: ”Bakom vårt ledarskap finns det inte utrymme för neutralitet.”
De sudaneser, som för inte länge sedan drev igenom en demokratisk revolution, tvingas nu välja mellan militär- och milisstyre, pest eller kolera .
Det är inte lätt att vara landslagsman i ett dylikt land. Ett land där våldet ligger på näthinnan hela tiden, där släkt och vänner hamnar i skottstrider, flyr landet, behöver humanitär hjälp och där freden är så långt borta att man har glömt hur tanken är. Här skall spelare representera sitt land. Här skall spelarna spela för ”the Falcons of Jediane”, som landslaget kallas och här skall man tillhöra en klubb, som spelar i en liga som inte existerar i ett land som man inte kan besöka eller spela i.
Att med dessa förutsättningar ändå lyckas att kvalificera sig till AFCON2025 och genomföra ett väldigt bra VM-Kval är inte annat än en bragd.
the Sudan Derby
För er som kan er sudanesiska fotboll och även ni som inte kan den, så skall man känna till staden Omdurman. Staden är ihopbyggd med huvudstaden Khartom. De kallas populärt för Twin Cities.
På västra banken av den blå Nilen, som delar städerna och i Omdurman går gatan Al Ardha. Från Öst till väst. På norra sidan av denna ligger Al Hilals stadium och söder om gatan Al Merreikh Stadium. Det skiljer kanske 700meter mellan dem. Detta är epicentrum i sudanesisk fotboll. Al Hilal SC vs Al Merreik SC. Det kallas för "The Sudan Derby" och sedan 1992(!) har inget annat lag i landet vunnit ligan än just dessa två. Detta lag utgör också landslaget till stor del. 90% av landslaget kommer från klubbarna, som naturligtvis fick ett veritabelt helvete när inbördeskriget blossade upp. Matcherna ställdes in, transport till och från träningar och matcher var med fara för eget liv, internationella matcher fick flyttas på och inledningsvis så ställdes ligan in. Några lag fick en fristad i Mauretanien för att spela boll. På senare tid har Rwanda öppnat upp famnen. Kollar man på listan av lag i sudanesisk fotboll, så är det häpnadsväckande ofta just namnen Al Hilal(betyder halvmåne) och Al Merreikh (namnet för planeten Mars).
För en icke-sudanes(som jag) och som bara grottar ned sig i ren fakta, så är namnen på lagen i den sudanesiska högsta-ligan fascinerande. LIgan har funnits i 50-talet år och genom åren har 7 lag burit namnet Al Hilal(Al Hilal Khartoum, Al Hilal Port Sudan, Al Hilal Hasahisa, Al Hilal El Fasher, Al Hilal Kadugli, Al Hilal El Abyad och så Al Hilal El Managil. Där till 7 stycken Al Merreikh, ( Al Merreikh Khartoum, Al Merreikh Hasahisa, Al Merreikh Port Sudan. Al Merreikh El Abyad, Al Merreikh Kosti, Al Merreikh Nyala och Al Merreikh El Fasher. Sedan tar vi Al Ahly(där Ahly betyder nationellt) och fem sådana :Al-Ahly Merowe, Al-Ahly Khartoum, Al-Ahly Shendi, Al-Ahly Madani och Al-Ahly Atbara. Fascinerande, men nåste vara svårt att hålla koll på. Å andra sidan har vi högvis med IFK i Sverige.
Kontinentala framgångar
Att klubblagen med en icke-fungerande liga, inställda matcher och ett gällande inbördeskring som slår över nationen lyckas att kvalificera sig- gång-på-gång- till gruppspel i Champions League är inget annat än en fantastisk framgång. Förvisso har Al Merreikh inte varit lika framgångsrika som Al Hilal, men denna klubb lyckades för sjunde året i rad att ta sig till slutspelet i Champions League. Matcherna spelas i omkringliggande länder. Ofta tar man sig till Libyen. Benghazi är tillflyktsorten nummer ett för migrerande sudaneser. De söker sig till kusten, där de möjligen kan komma på någon båt som skall ta dem på en livsfarliga resa över Medelhavet eller kanske ge dem möjlighet att stanna upp, känna säkerhet och lugna familjen. Här spelar ofta Sudans klubblag och även landslag sina matcher och med tanke på att diasporan är stor i Libyen, så får man ganska mycket stöd.
Landslagets vågspel
Samtidigt lever Sudans landslag i en farlig tid. Landslagsspelarna har klubbar, men kan sällan spela matcher, och ansluter otränade, osäkra till matchens samlingar. Ett normalt år skulle 50`000 trängas på Al Merreikhs stadion och heja fram sina falkar, men nu får fansen se hur landslaget åker gummiband mellan afrikanska länder för att hitta spelplatser. Det senaste VM-kvalet då inbördeskriget omöjliggjorde matcher, så var man i Libyen, Marocko, Togo och Angola. Det är inte lätt att få ihop ett lag då.
James Appiah
Mitt i detta kaos av inbördeskrig så växlade Sudan tränare. In kom James Kwesi Appiah, en gosse från Ghana utan egentliga meriter. Han såg över laget och har fått med sig spelarna ordentligt. Framför allt är det den mentala biten. Många intervjuer säger samma sak” han får oss att känna segervittring. Att vi kan vinna. Att vi är ”star players ”. En kraftfull mentalitets-boost tillsammans med ordning & reda, struktur, planering och disciplin. Detta har givit susen och framgång. Han inledde med raka segrar och hade endast två förluster på sina första sexton matcher och det ledde laget raka vägen till slutspel i AFCON. Det med en trupp, som inte har en liga och som spelar alla matcher i andra länder och med en konstant ångest för vad som sker i hemlandet. Jag lyfter på hatten, Mr Appiah. Väldigt bra gjort. I December väntar slutspelet och många ögon är på Sudan.
The Eisa Brothers igen
Bröderna Eisa står inte utanför kriget. Inte alls. De har släkt och vänner som är påverkade av just kriget. De har dock inte behövt fly från kriget eftersom de landade i Croydon som unga och har vuxit upp i London. De har en något annan syn på tingens natur, men är en del av Sudans falkar. Mohamed mer än Abo. Just nu finns de i Irak och Thailand, men de drar sig aldrig för att sätta sig på planet för att bidra i Sudans äventyr. Det brinner en eld i dem, en tanke om att hjälpa sitt land. Ett land i uppror, revolt och krig. Samtidigt ett land som är i slutspel i AFCON2025 och kanske kan det hjälpa till att lugna ned de stridande parterna. Kanske slutar skottlossningen när Sudan spelar sina matcher. Kanske gör Mohamed Eisa ett mål.
Vad som än händer så är Sudans äventyr en magnifik bragd.
