Varför Iran sitter fast medan resten av Asien rusar framåt?

För att ett asiatiskt landslag ska lyckas i ett VM, och ett bra VM är olika för vilket landslag man är, måste man ha tydliga mål och ambitioner. Vissa vill helt enkelt inte bli utklassade, andra vill spela bra fotboll. För Irans del måste målet för VM 2026 vara att avancera vidare från gruppen och sedan även vinna sextondelsfinalen, det vill säga nå åttondelsfinal. För att nå dessa mål krävs planering, strategier, visioner och bra förberedelser. En stor del av bra förberedelser är viktiga träningsmatcher under landslagsuppehållen, där man möter bra motstånd.

Om vi jämför med andra landslag i Asien ser vi skillnaderna tydligt:
• Japan har en av världens bästa fotbollsstrategier. De har satsat på egna tränare och haft samma sedan 2018 – den som 2022 ledde laget till segrar mot Tyskland och Spanien innan förlusten på straffar mot Kroatien. Dessutom förbereder sig Japan med träningsmatcher mot världslag som Brasilien.
• Sydkorea har också gjort stora investeringar i tränarutveckling och planering. De har en inhemsk tränare, och spelar träningsmatcher mot starka motståndare, som denna gång mot Brasilien.
• Australien har investerat i tränarutveckling och har nu en inhemsk tränare. De spelar vänskapsmatcher mot två av värdländerna av VM 2026, USA och Kanada.
• Saudiarabien, som ska spela playoff, har franske Hervé Renard som tränare (som har vunnit Africa Cup of Nations två gånger och även kvalat in till VM både med Marocko och Saudiarabien tidigare) och har en av världens bästa infrastrukturer inom fotboll.
• Uzbekistan, som redan kvalificerat sig för VM 2026, har tagit in Fabio Cannavaro, en av tidernas bästa försvarare, som tränare och spelar en vänskapsmatch mot Uruguay.
• Qatar satsar stort och har spanske Julen Lopetegui, som tidigare vunnit UEFA Europa League med Sevilla, som tränare inför playoffen.
• Oman, som ska spela playoff, har tagit in Carlos Queiroz, den portugisiska tränaren som grundade den gyllene generationen i Portugal, varit assistent åt Sir Alex Ferguson och nått VM flera gånger – dels två gånger med Iran men även med Portugals landslag tidigare.
• Indonesien, inte ens topp 10 i Asien, tar in en av tidernas bästa anfallare, Patrick Kluivert, som tränare inför playoff.
• Irak, också på playoff, tar in Graham Arnold, som nådde åttondelsfinal med Australien i VM 2022.

Men Iran? Iran sitter stilla och väntar på mirakel. Man försöker förlita sig på nationalism och passion, trots att det finns enastående talang inom iransk fotboll och en rik fotbollstradition med stark social och kulturell betydelse. Fotbollen i Iran är viktig, men vision, planering, investering och strategi saknas helt.

Vår nationalarena, Azadi Stadium, har trots stor budget inte renoverats på över fyra år. Infrastrukturen är helt fruktansvärd. Arenorna är i miserabelt skick, med undermåliga omklädningsrum och faciliteter. Framför allt är kvaliteten på gräset katastrofal – spelplanerna håller inte ens en acceptabel standard.

Tränaren, Amir Ghalenoei, har rekordet i att ha vunnit Persian Gulf Pro League fem gånger, men senaste gången var 2013. De senaste fem åren innan han blev förbundskapten 2023 har han, trots att han haft de rikaste klubbarna i Iran, inte ens kunnat vinna en titel. Det var ett fruktansvärt val av tränare. Om man vill ha en inhemsk tränare, alltså en tränare från Iran, måste man ha tränarutveckling som motsvarar vad Japan, Sydkorea och Australien gör – det har vi inte. Och även bland iranska tränare finns det flera namn som är mer värdiga att träna landslaget än denna tränare.

Denna tränares taktik, spelstil och idéer är helt fruktansvärda. Även hans filosofi är dålig, och hans bortförklaringar till de dåliga resultaten är skrattretande. I det senaste landslagsuppehållet spelade Iran i CAFA Nations Cup, ett centralasiatiskt mästerskap som är riktigt onödigt med tanke på att motståndet där är för svagt för ett land som Iran, som vill nå de 16 sista lagen i VM. Iran mötte Afghanistan, Indien, Tadzjikistan och Uzbekistan. Resultatet: vi lyckades inte hålla nollan mot Afghanistan, kryssade mot Tadzjikistan och förlorade mot Uzbekistan. Iran hade katastrofala och skrattretande resultat under detta mästerskap. Försvaret, anfallet, koordinationen och spelstilen var helt fel. Tränaren har inte fått ut Irans fulla potential, trots att vi har spelare som har kvalitet och erfarenhet av att spela i europeiska ligor. Och under de två senaste VM har vi varit endast ett mål ifrån att nå åttondelsfinal.
Förberedelserna inför VM är också katastrofala. Vår nästa vänskapsmatch är mot Ryssland, ett sanktionerat landslag utan något att spela för, och sedan mot Tanzania, ett av Afrikas svagaste lag. Jämfört med andra asiatiska landslag är detta inte bara bristfälligt – det är direkt förödande för Irans chanser att prestera på hög nivå.

Iran har all talang, tradition och vilja som krävs för att, precis som Japan och Sydkorea, konkurrera i världsfotbollen. Men utan strategi, planering, seriösa förberedelser och bättre infrastruktur riskerar vi att bli sämre och sämre. Det kortsiktiga vi kan göra nu är att fixa bättre vänskapsmatcher inför VM 2026 och direkt byta tränare – till exempel en utländsk tränare som Paulo Bento, portugisen som nådde åttondelsfinal med Sydkoreas landslag i VM 2022, eller att vi, precis som Uzbekistan och Indonesien, tar in en gammal fotbollslegend. Om vi inte byter tränare riskerar vi att bli riktigt utskämda i nästa års VM med denna tränare som vi har nu.

Armin Firouzbakhsh