Man kan se detta som undertecknads come-back på skribentfronten efter månader av frånvaro, främst präglad av en flytt inom det nya landet (Norge). Det visar sig också att rutinen med avseende på planering inför matcher inte riktigt är vad den borde. Med andra ord; jag bommade de första 30 minutrarna p.g.a. ölbryggning.

Oroa er inte, mitt mycket Villarreal-dominerade Twitter-flöde rapporterade också i den inledande halvtimmen om en jämn tillställning med bra försvarsspel på båda fronter. Något som alltså gällde matchen igenom.

Låt oss fokusera på hur Villarreal ställde upp för dagen:
Asenjo
Mario – Gabriel – Ruiz – Jaume Costa
Moi Gómez (Jonathan dos Santos, 62’) – Trigueros – Bruno – Cheryshev (Cani, 78’)
Uche (Vietto, 66’) – Gio dos Santos

Det var väl kanske inga större överraskningar i den startelvan och ubåten såg generellt ganska sammanspelta och taggade ut.

Matchen stod och vägde under alla de 95 minuter som spelet fortgick och lagen delade i princip på målchanser och bollinnehav, även om ubåten hade ett litet övertag här. Det som egentligen imponerar mest på mig, hos Villarreal, är förmågan att hålla ihop försvaret trots alla skador och avbräck. Detsamma gäller faktiskt också Sevilla, som kanske inte har varit kända för att vara en betongmur defensivt. Båda laget spelade intressant fotboll och försökte gång efter annan utmana varandra. Det kändes därför skumt att det stod 0-0 långt in i andra halvlek.

Det som egentligen satte fart på matchen var egentligen Marcelinos byten. När Jona dos Santos kom in istället för Moi sattes ett något rakare spel upp och Vietto visade upp mer timing i löpningarna än Uche. När deltidsregissören Cani kom in tog det bara någon minut innan Vietto trädde in 0-1 för ubåten. Det var efter ett anfall där bollen gick som på ett snöre från Trigueros via Cani till Vietto, riktigt snyggt.

Där och då kändes det som att luften gick ur Sevilla något, men efter en förlupen boll i Villarreals straffområde kvitterade Denis Suárez. I den 87:e minuten. Slumpmässigt. Ont.
När sedan Sevilla får en straff på övertid, som förvaltas snyggt av Carlos Bacca, har matchen alltså vänts. Slumpmässigt.

Något annat som var rätt så slumpmässigt var domare Alejandro José Hernández Hérnandez (bra namn) bedömningar. Först och främst skulle Moi Gómez fått rött för en nasty armbåge i trynet på Coke. Sedan skulle Trémoulinas ha fått syna det röda efter två solklara filmningar. Han fick det ena gula, inte det andra. Sist men inte minst var det oklart om ovan nämnda Trémoulinas var innanför straffområdet när Gio senare fällde honom och på så vis föranledde straffen på övertid.

Nog om det. Jämn match, nästan tre poäng till ubåten blev till noll och man tappar lite på den superjämna La Liga-toppen. Nästa stopp Valencia hemma!