ALNER: Ett mål som tände hoppet – och fem som släckte det

Stämningen var som den brukar vara i Luleå. I ett Coop Norrbotten Arena där tiden verkar ha stått still. Spelarna åker in genom ett björngap som om vi fortfarande levde kvar i 90-talet och discomusik som det vore Let’s Dance på TV. Men det går inte att klaga på trycket från supportrarna – det är på finaldecibelnivå.

Det ska dom ha.

Men skrämde det Brynäs? Knappast. Det gav dock Luleå den fokusering som krävdes för att på tavlan köra över Gävlelaget.

För ett kortare ögonblick, tidigt i matchen, så det ut som att Gälla Boys bestämt sig – att ikväll, ikväll är det inget snack.

Tempot från Brynäs i den inledande perioden var hög. Man flyttade pucken snabbt, hittade ytor och utmanade även om det var, vanlig ordning, svårt att komma in mot mål. Luleå var vassa i kontringarna. Sylvassa när det kommer till att ta vara på varje liten chans och skottlägena väntade inte på sig – men Källgren höll emot.

Så kom det.

Jakob Silfverberg, rutinerad som få ger en kylig passning till Axel Andersson. Ett namn man kanske inte nämner först när man snackar målskyttar, men i det här ögonblicket dammar han iväg pucken som om han aldrig gjort annat. Pang. Tyst. Norrbotten stannar. Första målet på 24 matcher av Andersson – och vilket mål det var!

Det gav hopp i matchen. Just den gnista Brynäs behövde för att få matchbilden till sin egen.

Men skenet kan bedra…

…och hockey är hockey.

Erik Källgren hade inledningsvis varit stabil i matchen. Men när det blir kaos framför kASSEn, då krävs det en stor dos tur och marginaler på sin sida. Pucken studsar, spelare trillar över varandra som i ett domino. Någon försöker rensa. Någon annan försöker tackla undan motståndet. Och där... studsar den in. En kvittering som känns mer som ett överfall än ett riktigt mål – men mål blev det.

Andra perioden började bra i två – tre minuter för Brynäs. Men så kom det där ögonblicket som i princip kvävde det syre Gävlelaget behövde för att återta kontrollen.  

Miks Indrasis försöker lägga en krosspassning. Linus Omark läser av honom som ett matchprogram innan nedsläpp. Friläge. 2–1. Och visst, han sätter den. Snyggt var det inte, i farten såg det ut som att han körde på Källgren som var bortom räddning. Ingen åtgärd. Inget snack. Bara ett mål. Ett frustrerande sådant.

Matchbilden blir sedan böljande. Chanser åt båda håll, men ingen riktig kontroll. Det är en sån period där egentligen allt kunde hända – och för Luleå hände det. Greg Scott åker ut. Powerplay för Luleå och Brynäs misstar sig i boxen. 3–1.

Brynäs tar Time out. Det måste hända något.

Men det gör det inte.

Visst, man försöker. Har mycket puck. Men det ser ängsligt ut. Osäkert. Passningarna sitter inte, besluten tveksamma. Man spelar som om man väntar på att någon annan ska ta ansvaret. Det är inte så att Luleå är briljanta – men de är konsekventa. Och det räcker en sån här kväll.

3–1-underläget kändes orättvist. Inte sett till spelet, men sett till känslan. För det här var inte en match där något lag dominerade. Men det är också det som gör det extra tungt. När marginalerna sviker och egna misstagen gör resten.

För ett odisciplinerat Brynäs fortsatte att straffa sig själva.  

Och som om det inte vore nog – ett lagstraff. För många spelare på isen. Det här är inte J20. Det här är SHL. Det här är en SM-final. Det får bara inte hända. Luleå får sitt tredje numerära överläge för kvällen. Brynäs försöker städa av det, men innan man hinner göra jobbet klart åker också Johan Larsson ut – och där sätter Luleås Allard sitt tredje för kvällen. Ett hattrick.

Det räcker så.

Ytterligare en förlust. Ytterligare en kväll där siffrorna på tavlan skaver mer än spelet egentligen borde tillåta. För det här är inte en 5–1-förlust som speglar total kollaps rent spelmässigt. Det är en match där Brynäs är med – men ändå halkar efter. Och när man väl halkar, då rinner det snabbt.

Det finns bryderier, minst sagt. Och kanske ännu fler frågetecken. Något behöver hända, något behöver förändras. I attityd, i struktur, i formatering.

Har Gällstedt och hans ledarstab, som alla var med i finalen 1993, ett samurajtal 2.0 i rockärmarna? I så fall är det hög tid att ta fram det till matchseriens fjärde finalomgång.

Trots allt står det ”bara” 2–1 i matcher till Luleå.