Johnny Gaudreau, en stor livsgärning från en liten lirare
Johnny och Matthew Gaudreaus tragiska bortgång skakade hockeysfären under gårdagen, och gav mig många tankar som det tog ett tag att få ordning på. Jag kände att jag behövde skriva något, och det slutade med det här. Jag vet inte hur mycket klokare jag har blivit, om man någonsin kommer bli något klokare när det kommer till livet.
Min dotter är sju år gammal.
När man är sju år gammal bär man relativt ofta känslorna utanpå kroppen, således får man som förälder till en sjuåring verkligen slipa sina färdigheter i konflikthantering.
I förrgår var inget undantag, det blev en meningsskiljaktighet, hon blev arg, en ny konflikt att hantera uppstod således. När vi sedan slutit fred och satt och pratade kom vi in på vikten av att inte gå och lägga sig som ovänner. För även om man inte vill eller att chansen är försvinnande liten så vet man inte om man kommer ses när man vaknar igen.
Novisen kan givetvis appliceras på att inte skiljas som ovänner heller, summan av kardemumman är att man i längsta möjliga mån ska se till att aldrig behöva ångra långsinthet över något som i efterhand kan uppfattas som en petitess.
I skenet av det gav gårdagens nyhet kring Johnny Gaudreaus tragiska bortgång en brysk påminnelse om livets förgänglighet. Och lämnade mig med en hög ambivalens att försöka bringa ordning i.
För hur hanterar man ett sådant besked? Kan man sörja någon man aldrig träffat och bara har en relation till genom en TV-skärm? Hur minns man någon med värdighet som man bara har hockeyminnen av, när hockey i sammanhanget är oändligt futtigt?
Det händelser som den här gör med åtminstone mig är att det får mig att inse hur otroligt oviktigt hockey är i sammanhanget. För det är fullt naturligt att minnas en hockeyspelare, men det känns helt enkelt inte rätt, han var så mycket som var så mycket viktigare än hockeyspelare. En pappa, en make, en son, en bror, ja allt som att vara en människa mitt i livet innefattar. Att han dessutom under sitt liv lyckades ta sig till en punkt där hans stora talang varje matchdag underhöll och inspirerade tusentals får närmast ses som en bonus.
Det blir smärtsamt tydligt hur mitt hockeyintresse i den stora kontexten bara är ett intresse och ett tidsfördriv. Hur det bara agerar en verklighetsflykt från de verkligt stora och viktiga sakerna i livet. För när allt kommer omkring så har inte en tanke ägnats åt var detta lämnar Columbus Blue Jackets eller NHL i stort, det har bara fått mig att se på min dotter och min sambo och be till alla möjliga och omöjliga krafter att vi aldrig ska behöva genomgå det som familjen Gaudreau just nu har som sin verklighet.
Föräldrar som på ett ögonblick förlorar två söner, en syster som förlorar två bröder dagen innan sitt bröllop, en fru och två små barn som förlorar sin make och pappa och en annan fru som förlorar sin make samtidigt som hon är gravid med deras första barn.
Det är en närmast obeskrivlig tragik, en situation som är fullständigt omöjlig att föreställa sig och som, när man själv ser på sin egen familj, känns totalt omöjlig att resa sig från.
Men väl i de tankarna så blir Johnny Gaudreaus gärning på isen kanske mer begriplig och vikten av den ändå relevant i sammanhanget.
För mitt i all tragik så blir betydelsen av verklighetsflykten helt plötsligt väldigt mycket större. Att få stänga av hjärnan, eller kanske snarare stänga ute alla verkliga och högst relevanta problem för en stund är en enormt viktig del av det mänskliga välbefinnandet. Att från det ögonblick pucken släpps till dess att slutsignalen går glömma bort allt som är livet och bara vara där och då. Att få låta hockey vara det enda som spelar roll en liten stund.
Och det gav han till mängder av människor under hela sin karriär. Han gav dem möjlighet till en verklighetsflykt, ett sammanhang och minnen så starka att de flera år i efterhand tjänar som precis samma flykt från livet som de gjorde där och då. Han tillät tunsetals och åter tusentals personer glömma livets alla mödor och besvär under tre timmar varje matchdag. Han tillät många människor att läka i det sammanhang som hockeyn erbjuder.
Han gav en hel stad en anledning att tro på sitt lag igen, bara genom att välja att komma dit.
Så kanske är verklighetsflykten viktigare än många vill erkänna eller tro? Kanske är hockey i det sammanhanget mer än bara en sport? För samtidigt som man sörjer en förlust i en enskild match, så kanske man läker från något annat, mycket större.
Och hockeyn kommer ge människor en möjlighet att fly även från det här traumat. För när pucken släpps ges vi möjligheten att för en stund fly in i tacklingar, mål och feldömda utvisningar. Tillsammans kommer vi att jubla, bua, sörja och stötta, och för en stund förtränga livets utmaningar och förgänglighet.
Det må låta pompöst, men det är inte mindre sant för det. Johnny Gaudreaus livsgärning var mer än att bara vara en gudabenådad hockeyspelare, han var mer som människa än en gudabenådad hockeyspelare. Men som hockeyspelare hjälpte han folk att läka, glömma och fly verkligheten ett tag, bara genom att göra det han var så otroligt bra på.
Jag tror inte han tänkte på det själv, jag tycker att det är så han bör bli ihågkommen inom vår hockeybubbla.
Jag hoppas av hela mitt väsen att både han och Matthew hann krama sin familj ordentligt innan de gav sig ut på den där cykelturen, och att de skiljdes åt som vänner.
Ta hand om er.
