Växjö Lakers är, sett i ett historiskt perspektiv, ett nytt lag i den absoluta eliten. Växjö har haft elitlag tidigare – främst Östers IF i fotboll – men i övrigt har ishockeyn länge varit en undanskymd sport i staden. Jag växte upp under 90-talet och början av 00-talet och kände ingen i min egen årskull som spelade hockey. Det fanns helt enkelt inte. En isyta i hela kommunen säger en del.
Samtidigt var hockeyintresset stort bland många av oss som växte upp. Vi samlade hockeybilder från Elitserien, som den hette då, och vi höll alla på olika lag: Djurgården, AIK, Luleå, Färjestad, HV71. Valet av favoritlag var ofta nyckfullt – tabellplacering, en spelare man gillade eller ett snyggt klubbmärke.
Det var i den miljön Växjö Lakers började växa fram. Efter att Halmstad Hammers banade väg för det som ibland kallades ett nytt ”popintresse” var det Lakers tur att ta efter. Den gamla, slitna Växjö Ishall blev Lakerdome . Det var isfacklor på läktarna, raketer vid introt och ett arrangemang som stack ut. Häftigt, absolut – men ibland mer cirkus än idrott.
Ändå lockade det folk. Ishallen fylldes av människor som saknat hockey i staden. Eller kanske snarare: som saknat något spännande överhuvudtaget. Men trots det pratade man sällan om Elitserien. Folk behöll sina gamla favoritlag.
När de sportsliga framgångarna kom – när Lakers tog klivet upp i Allsvenskan och senare Elitserien – var lojaliteterna redan satta. Var man brynäsare, så var man brynäsare. Det där sitter djupt.
Resultatet? En stor del av de redan hockeyfrälsta i staden håller fortfarande på andra lag. Där försvinner en betydande målgrupp direkt. Det märks inte minst när Djurgården eller Brynäs kommer på besök – då fylls arenan av bortasupportrar som i princip kan cykla till matchen.
Samtidigt finns det i dag en stark återväxt bland unga. Många som växer upp i Växjö håller faktiskt på Lakers. Där ser framtiden ljusare ut.
Kommunen närmar sig 100 000 invånare, så de demografiska förutsättningarna finns. Men Växjö är också en studentstad. Problemet – som finns i de flesta studentstäder – är att många studenter och inflyttade saknar lokal förankring. Växjö är dessutom, utöver att vara en universitetsstad, också en tjänstemannastad, vilket historiskt ofta ger en svagare idrottsidentitet än i uttalade arbetarstäder. En adekvat jämförelse, om än några storlekar större, är Uppsala och Lund – klassiska studentstäder där elitidrotten sällan varit den självklara samlingspunkten.
Ishockeygeografin spelar också in. Småland är fullt av hockeylag. I SHL finns två lag, i Hockeyallsvenskan fem, och därtill fyra lag i division 1. Bara i det egna länet finns Tingsryd AIF och Troja-Ljungby – klubbar vars supportrar aldrig skulle överväga att hålla på Växjö. Det räcker att åka någon mil utanför centralorten för att befinna sig i ”TAIF-land”.
Åker du norrut är HV71 redan djupt etablerade. Åker du österut finns Karlskrona HC (Blekinge) och Kalmar. Karlskrona har SHL-meriter i relativt modern tid, och Kalmar… ja, där är motviljan mot allt som har med Växjö att göra ofta större än kärleken till det egna.
Till sist finns också den ekonomiska aspekten. Biljetterna är relativt dyra, och en stor del av arenans platser utgörs av olika restaurang- och premiumlösningar. Det kräver, krasst uttryckt, en rejäl plånbok.
Allt detta sammantaget förklarar inte allt – men det förklarar mer än man kanske vill erkänna när man nöjer sig med att peka på publiksiffrorna och skaka på huvudet.
Och nej. Det är ingen ursäkt.
Men det är faktiskt en förklaring.
Not: Den här säsongen kan mycket väl sluta med nytt publiksnittrekord. Med ligans minsta arena finns samtidigt en rimlig förväntan om att den oftare ska vara full. Frågan är inte om intresset ökar – utan om ökningen är tillfällig eller början på något mer långsiktigt.
