Färjestad-bloggen: Happy hunting?

Jaktsäsongen har börjat.  Scouter och agenter har börjat sin parningsdans, och mitt i stormens öga står stjärnögda spelare med drömmar om spel i världens bästa liga och miljoner på banken.

Självklart förstår jag alla parter. Inte minst spelarna. Man behöver sannerligen inte vara född med ett Y i könskromosomuppsättningen för att förstå varför NHL är varje ung hockeyspelares dröm.  Det är klart att de ska sträva efter att uppfylla sin dröm, och jag gläds med varenda en av dem som lyckas!
Men, när man står bredvid och med hyfsat objektiva ögon bevittnar cirkusen, får man ibland en lätt fadd smak i munnen. För vem är det egentligen som vinner på den här hysterin?
_ _ _

Den lovande (och helt fiktiva) hockeyspelaren, som vi kan kalla Kalle, har haft en spikrak karriär. Tack vare att han skolats i en omgivning som vet hur man tar hand om unga talanger, och som har en långsiktig, individanpassad plan för att utveckla talanger, gör han redan vid 19 års ålder debut i elitserien då han (på grund av en skada på en av lagets ordinarie spelare) får hoppa in under några matcher.

Kalle gör bra ifrån sig, och klubben bestämmer sig för att plocka in honom i truppen till nästa säsong. Under sin första riktiga säsong i elitserien visar Kalle framfötterna. Han får självklart inte lika mycket speltid som lagets stjärnor, men han visar upp en befriande respektlöshet och en spelglädje som inte går någon förbi och som snart innebär utökad istid. Och det är inte så konstigt: hockey är ju det bästa Kalle vet, och han njuter av varenda sekund ute på isen. Han spelar utan press, och hans självförtroende stiger för varje ryggdunk han får. Kalle har snart blivit lite av en favorit bland fansen. Egen produkt, en son av bygden, och med en uppenbar, om än något oslipad, talang.

Kalle har förstås hört ryktena om scouterna. Han vet att de ibland finns på läktarna, och hans agent har berättat att de hört av sig till honom. När Kalle någon gång under vårvintern får till ett äkta hattrick under en match exploderar intresset. Experter, journalister och extatiska scouter tävlar i media om vem som kan strö mest lovord över den unga stjärnan (för det är så man nu ser på Kalle) och när säsongen avslutas får Kalle ett anbud från klubben som draftat honom (eller flera klubbar om han nu skulle vara i den i sammanhanget lyckliga positionen att han är odraftad och kan välja).

NHL-klubben/klubbarna vet inte hur väl de vill den unga spelaren. Han får höra hur mycket de tror på honom, och vilken talang han är. Lönen i kontraktet är kanske inte svindlande, men hög nog för att få pulsen hos en ung kille som fortfarande bor hemma hos morsan och farsan att rusa. Det är klart att Kalle skriver på: vem vet om den här chansen någonsin återkommer?

Kalle, som på grund av den elitsatsning han varit del av sedan nedre tonåren, knappt hunnit vara tonåring med allt vad det innebär, skeppas över Atlanten och förväntas nu vara en av de stora killarna. Han är en professionell idrottsman med en rookielön som trots allt överstiger de flesta vanliga dödligas löner. Organisationen och fansen har höga förväntningar på honom utifrån det de hört från scouterna och läst i media.

Och något utrymme för att vara en ung, orutinerad människa finns knappast. Kalle biter ihop och kämpar på, precis som han fått lära sig hemma, men det är inte lätt vare sig på isen eller i det privata. Han försöker prata med dem han har omkring sig, men får mest floskler om att ”han måste vara en man” eller att ”han inte ska tänka så mycket” till svar. Kalle vet inte riktigt hur det gått till, men plötsligt är inte hockey så roligt längre. Han tar i och han sliter på träningarna och på gymmet, men av någon oförklarlig anledning får han inte ut något av det i sitt spel. Coachen börjar komma med kommentarer, fansen börjar bua när han gjort ytterligare en indianare och till slut har han hamnat på läktaren. Det blir ingen plats i NHL för Kalle.

Livet i farmarligan, hockeyns bakgård, är knappast bättre. Nivån är ojämn och här handlar det inte om några långsiktiga planer för Kalles utveckling. Här handlar det om att man ska prestera för ta sig tillbaka till NHL så snabbt som möjligt, och inte egentligen om någon utveckling. Farmarligorna är ett test, får han veta, ett test på att han är man nog att hantera pressen det innebär att spela hockey. Att visa att han är gjord av det rätta virket. Men Kalle känner att han nog inte är gjord av det där virket som alla pratar om. Kalle har hamnat i sitt livs första riktiga svacka, och det för spelet så viktiga självförtroendet är krossat. Kalle mår dåligt, riktigt dåligt, och allt han vill är att få åka hem och börja om. 

Frågan är om han är stark nog att våga ta det nödvändiga beslutet?  Han vet ju att han kommer att få en stämpel på sig även därhemma. Han kommer att få finna sig i att bli sågad av alla världsmästare där ute som själva aldrig skulle ha vikt en tum (om de nu bara lärt sig att åka skridskor, det vill säga).

_ _ _

Så här års flockas NHL-scouterna som fiskmåsar kring en korvkiosk, och jag tycker att desperationen blivit värre under de senaste åren. Naturligtvis beror det delvis på att man fått en konkurrens av KHL (som förut mest varit en chans för spelare "på andra sidan peaken" att tjäna lite pengar) men framför allt beror det förstås på reglerna kring rättigheterna till draftade spelare. 

Dessutom är spelarna billiga. Det är bara att köpa ett dussin och hoppas på att några blir något. Övriga skickar man bara ut i kylan som den förbrukningsvara de ofta betraktas som. Men någonstans biter man sig själv i svansen genom den här desperationen. Om man gav spelarna mer tid, en nödvändig andra och kanske till och med tredje säsong i SEL , så skulle man få spelare som vet vilka de är och som lärt sig hantera både pressen och allt annat som tillkommer.

Som det är nu så hinner ju knappt ungdomarna debutera i elitserien innan de ska plockas över på ett skitkontrakt. Några bra matcher så är scouterna där och dreglar. När grabbarna, som oftast haft en spikrak karriär so far, kraschar i verkligheten och är i behov av stöd för att utvecklas drar klubbarna snabbt åt sig öronen. Och efter att ha svurit sig själva fria genom att använda floskler och förlegat macho-dravel (som skulle få vilken framgångsrik idrottspsykolog som helst att omväxlande skratta och gråta) lämnar de killarna i sticket.  DET säger mer om ledningens inkompetens än om spelarens vekhet!

Vem vinner på detta? Ingen.

_ _ _

Kalle finns i alla lag. Jag tror att alla som följt hockeyn de senaste åren, och sett utvecklingen, kan hitta egna exempel.  Missförstå mig inte – att arbetslivet består av toppar och dalar är självklart – och att man använder farmarlagen för att ge spelare matchträning och vänja dem vid spelet i liten rink och så vidare är naturligtvis helt riktigt. Men att lyfta över unga spelare som av olika skäl ännu inte är redo och sedan iskallt dumpa dem när de är i behov av hjälp är inte bra för någon av parterna.  Som pedagog är jag faktiskt chockad över att de i världens bästa liga  inte är bättre på att ta hand om och utveckla sina spelare.

Varför denna hetsjakt på killar som är modiga nog att åka hem för att utvecklas istället för att stanna, köra fast och stagnera? Förhoppningsvis kan dock utlåningsavtalen göra detta enklare och mer accepterat. Det har vi sett flera exempel på vid det här laget. Men jag kan tänka mig att utlåningsförfarandet ibland ställer till det för elitserielagen och de enskilda spelarna då det ofta dröjer ända in på hösten innan NHL-klubbarna beslutat sig för var spelaren ska hamna. Det går inte att hålla en plats öppen hur länge som helst…

Och varför denna brådska att åka över? De flesta av dem har många år på sig att göra sig ett namn i NHL, och i de allra flesta fall tjänar de på att åka över bättre förberedda, mer mogna och med mer rutin av hockeylivets olika fram- och baksidor. Självklart finns det spelare som trots allt är mogna, och som till slut lyckas att ta en plats. Men vad säger att det inte skulle ha gått lika bra eller bättre om de stannat några år till i elitserien istället för att spela i exempelvis AHL? 

Som fans tycker man dessutom att det är så sorgligt att se hur ligan ständigt dräneras på alla talanger och profiler. Det är ju killar som Kalle som lockar publik till arenorna!