Frölunda
2010-11-02 13:24
Kanske snart dags för Babyindians?
Kräftgången fortsätter. Göteborgslaget riskerar nu att rejält cementeras fast som elitseriens solklara jumbo. Man kan bara säga att det är riktigt sorgligt och beklagligt att ett lag med så mycket kapacitet kan få ut så lite. Idrott är verkligen en mental kamp, inte bara muskler, kondition och talang/kunnande. Just nu är det mental härdsmälta och inga knep för att vända läget verkar fungera. Det är n ä s t a n så att man inte börja fundera på att anamma samma filosofi som dem skånska rödhökarna
Erik Lundin
Kenta Johansson har verkligen inte backat för att i TV-sändning, öppet kritisera sina välbetalda hockeyspelare.
Med all rätt måste man säga. Man vore ju inte mer än människa att inse att även en sådan cool-lugn kille som Kenta har en gräns.
En gräns där det tillslut brister.
Jag är helt säker på att spelarna mycket väl vet hur Johansson/Lundh vill att laget skall spela. Jag skulle vilja gå så långt och säga att det finns inga som helst tveksamheter för spelarna och hur de skall agera på isen.
Ändå går det helt åt skogen.
Drastiska förändringar såsom spelarköp, kicka spelare eller ändra i föreningen (t.ex. ta in fler tränare, ökad psykologhjälp, nya gubbar i ledningen), ja det är svårt att veta vad som verkligen är det mest riktiga och vettiga konceptet. Till syvende och sist är det ändå spelarna på isen som skall prestera, med uppbackning från sina coacher.
Nu ryktas det om fler värvningar, Pavel Skrbek, som kommit på kollitionskurs med Skellefteå. Men han vill tydligen helst till Luleå.
Robin Lindqvist och Linus Fagemo har redan tillkommit. Två genuint duktiga hockeyarbetare som säkert på sikt kan bli nyttiga för laget. Det känns som att det snarare är fler sådana spelare som behövs för att få fart på laget. Eller en gormande Per Ledin. Och självklart kan man inte låta bli att drömma om en comeback för den numera AHL-spelande Fredrik Pettersson....
Men det kanske inte ens räcker med att få hit honom. Det gäller att hela laget, en gång för alla tar sig samman. Presterar i 60 minuter. Minimerar, eller helst undviker alla dessa fatala och ödesdigra misstag som hela tiden stjälper oss.
Skall vi få fart på detta lag, önskar jag hellre att tränarna markerar med att våga peta, högt uppsatta och välbetalda spelare och ersätter dem med hungriga och ivriga juniorer (ja, vi har fortfarande en mycket fin och talangfull juniorfabrik att plocka av). Spelare som är beredda att ge allt i vartenda byte. Offra en tand, blodvite eller what-so-ever. Spelare som inte står och tittar på sin granne och väntar på att han ska ta nästa steg, utan själv har courage att gå i bräschen. Det kan handla om att täcka skott, sätta in en fet tackling på motståndarens stjärna eller varför inte lite trash-talk. Lite jävlaranamma, våga stå upp och inte gömma sig bakom visiret.
Spela tufft och hårt.
Det skall vara jobbigt att möta Frölunda framöver!
Med all rätt måste man säga. Man vore ju inte mer än människa att inse att även en sådan cool-lugn kille som Kenta har en gräns.
En gräns där det tillslut brister.
Jag är helt säker på att spelarna mycket väl vet hur Johansson/Lundh vill att laget skall spela. Jag skulle vilja gå så långt och säga att det finns inga som helst tveksamheter för spelarna och hur de skall agera på isen.
Ändå går det helt åt skogen.
Drastiska förändringar såsom spelarköp, kicka spelare eller ändra i föreningen (t.ex. ta in fler tränare, ökad psykologhjälp, nya gubbar i ledningen), ja det är svårt att veta vad som verkligen är det mest riktiga och vettiga konceptet. Till syvende och sist är det ändå spelarna på isen som skall prestera, med uppbackning från sina coacher.
Nu ryktas det om fler värvningar, Pavel Skrbek, som kommit på kollitionskurs med Skellefteå. Men han vill tydligen helst till Luleå.
Robin Lindqvist och Linus Fagemo har redan tillkommit. Två genuint duktiga hockeyarbetare som säkert på sikt kan bli nyttiga för laget. Det känns som att det snarare är fler sådana spelare som behövs för att få fart på laget. Eller en gormande Per Ledin. Och självklart kan man inte låta bli att drömma om en comeback för den numera AHL-spelande Fredrik Pettersson....
Men det kanske inte ens räcker med att få hit honom. Det gäller att hela laget, en gång för alla tar sig samman. Presterar i 60 minuter. Minimerar, eller helst undviker alla dessa fatala och ödesdigra misstag som hela tiden stjälper oss.
Skall vi få fart på detta lag, önskar jag hellre att tränarna markerar med att våga peta, högt uppsatta och välbetalda spelare och ersätter dem med hungriga och ivriga juniorer (ja, vi har fortfarande en mycket fin och talangfull juniorfabrik att plocka av). Spelare som är beredda att ge allt i vartenda byte. Offra en tand, blodvite eller what-so-ever. Spelare som inte står och tittar på sin granne och väntar på att han ska ta nästa steg, utan själv har courage att gå i bräschen. Det kan handla om att täcka skott, sätta in en fet tackling på motståndarens stjärna eller varför inte lite trash-talk. Lite jävlaranamma, våga stå upp och inte gömma sig bakom visiret.
Spela tufft och hårt.
Det skall vara jobbigt att möta Frölunda framöver!
