Och längst bak stod Damian Clara. Målvakten som många har ifrågasatt, men som i Jönköping gav det här laget en ryggrad. Han var muren, tryggheten, den sista länken som fick allting framför att hålla ihop. När försvaret svajade, när pucken studsade fel, när paniken hotade – då stod han där.
Och framför honom? Ett lag som spelade för varandra. Det var inte alltid vackert, det var inte alltid helt rätt i positionerna. Men det var ett lag som i boxplay kastade sig i skottlinjen, i egen zon blödde man meter för meter. Det var inte samma Brynäs som för några dagar sedan raserade helt, det var ett lag som med disciplin spelade för sin identitet.
När Mattias Norlinder höjde blicken till Axel Andersson, och när Oskar Lindblom styrde in pucken – då var det som om hela den kollektiva tyngden lättade en aning. 1–0 i protokollet och en känsla av att kvällen faktiskt kunde bli till deras favör.
Sedan Jack Kopacka. Frilägesåkningen som uppstod ur nästan ingenting, men som visade att Brynäs också kunde hota framåt, även när HV71 pressade tillbaka dem. 2–0, och plötsligt hade man ett grepp om matchen.
HV71 kastade sig ut med desperation i den tredje perioden. De jagade, de pressade, de fick sina powerplay. Men Brynäs vek inte ner sig. När Jack Kopacka hittade fram till Linus Ölund fyra minuter in – ja, då blev backen blytung för smålänningarna.
För även om det stod mycket hockey kvar på klockan, så kändes det avgjort. HV försökte, men Brynäs stod emot. HV sköt, men Clara stod pall. HV jagade liv, men sjönk allt djupare – hela vägen ner till Vätterns botten.
Trots att smålänningarna plockade målvakten med nästan sju minuter kvar av matchen, var Brynäs för svåra. Jakob Silfverberg gör 4–0, och spiken borrades djupt ner i HV:s kista.
Det här var kvällen då Brynäs hittade vägen att vinna. Ett kvitto på att det går. Ett bevis på att komponenterna finns där. Nu handlar det bara om att fortsätta, att bygga vidare, att få ordning på detaljerna i den där komplexa lagsporten kallad ishockey.
