Det blev fyra sm-guld på 60-talet. Vi tar det från början, säsongen 1959/60. Med flera landslagsspelare som Lasse Björn, Roland Stoltz, Gösta ”Knivsta” Sandberg och Sven Tumba. På den tiden var högsta serien en sammansättning av olika geografiska ”divisioner” och Djurgården befann sig i Division 1 Södra, som de vann innan det var dags för SM-serien. De andra lagen som hade tagit sig till SM-serien var Skellefteå AIK, Gävle GIK och Södertälje SK. Det sistnämnda laget knep 2:a platsen i Division 1 Södra, bakom DIF. Under grundserien hade vi åkt på däng i vissa matcher, men vunnit de flesta. Västra Frölunda spöades med 7-0. Ingen lyckad premiär i högstaserien för Göteborgslaget. Jämna matcher spelades som mot Grums IK. Storvinster togs mot andra lag, som Västerås, Karlberg och Forshaga. Självfallet togs även jämna segrar. De jämnaste matcherna verkar ha spelats mot Grums. Djurgården var extremt starka hemma på Hovet, som då var en utomhusrink. Under själva sm-slutspelet möttes alla fyra lag två gånger. Det blev en minst sagt jämn serie. Djurgår’n gjorde egentligen bara bort sig under en match borta mot Gävle GIK. Djurgården vann till slut SM-tabellen med 10 poäng framför 2:an Södertälje som knep 6 poäng. 60-talets första sm-guld var ett faktum.
Sven Tumba vann poängligan.
1960-61. Division 1 Södra blev en djurgårdsseger på nytt. Hamnade på 28 poäng, hela 9 poäng framför serietvåan Västerås. Det var på den tiden i hockeysverige då det fanns föreningar runt om i Stockholmsområdet som sedan länge är nedlagda. GAIS hade fortfarande ett högpresterande hockeylag, det hade även Hammarby, och Gävle GIK var det hetaste Gävlelaget, inte Brynäs. Djurgården inledde säsongen storstilat med en 9-2 vinst mot Forshaga. Det skulle inte bli den sista storvinsten för säsongen. En av de senare var 12-0 mot GAIS, eller varför inte 9-0 mot Grums och senare samma vinstsiffror mot Brynäs, och 10-1 mot Bofors. Sven Tumba vann hela Sveriges poängliga under grundserien. Sedan var det dags för SM-serien och lagen som hade kvalat in var Djurgården, Skellefteå, Leksand och Västerås. DIF inledde slutspelet starkt med en 6-1 vinst över Skellefteå där över 12400 åskådare hade tagit sig till Hovet. Det följdes upp med en 2-2 match mot Västerås, vinst över Leksand, 4-4 mot Leksand, 8-2 vinst mot Västerås och till slut vinst mot Skellefteå. Det blev en sann publikfest med stor tillströmning till Djurgårdens hemmamatcher. SM-tabellen vanns med 10 poäng, 4 poäng framför 2:an Skellefteå. SM-guld igen. En djurgårdsspelare återfanns i sm-tabellen på 3:e plats… Sven Tumba. ”Det vilar något grabbigt Tumbigt över föreningen” skrev författaren Pär Rådström.
Ordförande Grunander la grunden.
1961-62 blev likaså ett framgångskapitel. Djurgården vann än en gång grundserien överlägset. I finalen mötte vi Västra Frölunda som nu hade etablerat sig på riktigt i svensk hockeys finrum. Det blev en minst sagt spännande final. Djurgården hade lyckats ta ledning med 3-0 men Frölunda kämpade sig in i matchen och kvitterade till 3-3 och tog sedan ledningen med 4-3. Extra nervöst eftersom oavgjort skulle vara nog för att DIF skulle ta hem guldet. Djurgården lyckades utjämna till 4-4 genom ett klockrent skott av Sven Tumba. Med bara minuter kvar låg Frölunda på och var nära att vinna matchen, men icke… det blev en guldfest på Hovet inför 17000 åskådare. Styrelseordförande Arne Grunander som byggt upp Djurgården till en mästarförening på hockeysidan, kunde njuta av frukten från grunden han lagt.
Djurgårdare, ofta i landslaget.
1962-63, framgångarna fortsatte. Tre kedjor bildades framgångsrikt och det var revolutionerande inom svensk hockey. Djurgården var fortsatt fullt av landslagsspelare. Sven Tumba fortsatte att lura motståndare upp på läktaren och avgjorde med målgörande skott. Kurt Thulin fortsatte att åka ifrån sina motståndare. Lasse Björn såg till att ingen kom förbi honom i backlinjen. Och så hade vi den kompletta spelaren i Lill-Stöveln Öberg som kunde sättas in i matchens alla faser och delar av planen. Och då har jag inte nämnt alla profiler i det årets upplaga. Vad gäller grundserien kom Djurgården denna gång 2:a i Division 1 Södra, bakom Frölunda. Lill-Stöveln Öberg toppade hela Division 1:s poängliga. Den kanske ljuvaste matchen under SM-serien var 9-4 segern mot AIK. Guld på nytt.
Brynäs tog över.
Vid 1963-64 hade övriga topplag börjat komma ikapp. Hela förra säsongen var mycket jämnare och det var jäms med kärsgår’n som Djurgården knep guldet till slut. Lag som Skellefteå och Frölunda flåste DIF i nacken. Man hamnade 3:a i tabellen vid grundseriens slut. I SM-serien blandade man och gav och det blev inte mer än en 5:e plats. Brynäs vann sm-guldet och påbörjade därmed en period av dominans inom svensk hockey, medan Djurgården skulle få vänta tjugo år på nästa sm-guld. Säsongen därpå missades slutspel med 1 poäng. 1965-66 nåddes slutspel med nöd och näppe. Två raka kvartsfinalssegrar mot AIK är alltid härligt, men i semin satte jäkla Frölunda stopp för festen igen. 1966-67 blev som en berg- och dalbana igen. Och resten av 60-talet var en besvikelse. I takt med att de rutinerade rävarna i laget hade börjat ifrågasättas, och spelare som Sven Tumba som var en sann entreprenör, hann inte tokprestera varje säsong. Storspelare från guldåren hade dessutom lagt skridskorna på hyllan, som Knivsta Sandberg. Frölunda och Brynäs hade uppenbarligen fokuserat på skridskoåkningen som en del av den nya identiteten, för de åkte ifrån Djurgården.
Djurgården hade under 60-talet inte bara bra spelare utan bra tränare. Det var ett genomgående mönster som bekräftades av aktiva spelare. De var också högst bidragande till vinnarkulturen inom föreningen. Bland dessa var Lasse Nordvall, Lasse Lindgren, Arne Strömberg och John Candelius. En annan Sverigeledande del var talangutvecklingen på ungdomssidan.
*Undertecknads pappa hette Clarence Carlsson och var elithockeyspelare på den här tiden. Han spelade för bl.a. Gävle GIK, Västerås och Rögle. Även om han i texten ovan inte nämns vid namn, spelade han stora roller i matcher jag beskriver. På den här tiden fick man inte betalt för att spela hockey och pappa valde att satsa på den civila karriären. Trots detta spelade han flera landskamper med Sveriges allra bästa spelare. Clarence var en oerhört skicklig back, ledare och en fantastisk och älskvärd person. Hockeysverige förtjänar att minnas honom.
