VM 2021
2021-06-04 18:00
Krönika: Hur går Tre Kronor vidare nu?
Om Johan Garpenlöv, Tre Kronors status och ett hockeyförbund som saknar handlingskraft.
Niclas Viberg
2 kommentarer
Modern tids sämsta VM och ett historiskt fiasko. Tre Kronor gjorde sannerligen avtryck på det här mästerskapet, utan att faktiskt göra några avtryck.
Det blev plattmatcher mot Danmark och Belarus, en kollaps mot Tjeckien och långt ifrån övertygande insatser i de flesta matcherna. Tre Kronor gjorde kort och gott bort sig och en fiaskostämpel har aldrig varit mer befogad i ett VM.
Men hur går Tre Kronor vidare nu?
Efter de dubbla gulden 2017 och 2018 har det svenska landslaget visat upp en tydligt nedåtgående trend.
2019 föll ett stjärnspäckat Tre Kronor platt i kvartsfinalen mot Finland trots bland annat en 3-1-ledning. 2020 blev VM som bekant inställt. Häromdagen stod det klart att Sverige missar slutspel för första gången sedan slutspelet infördes i VM i början av 90-talet.
Som om det inte räcker är Tre Kronors slutplacering den sämsta sedan 1937…
Historiskt fiasko var det alltså. Man kan tycka att ett sådant ska ge konsekvenser i en så pass stor hockeynation som Sverige ändå är.
Men knappt hinner fiaskot vara ett faktum förrän förbundets generalsekreterare Johan Stark stöttar förbundskaptenen Johan Garpenlöv. Att det tydligen är en självklarhet att omedelbart backa en förbundskapten – som alldeles uppenbart hade flera brister under mästerskapet – övergår mitt förstånd.
Det vore så klart en helt annan grej om man hade en etablerad och bevisat framgångsrik head coach på plats som råkade misslyckas i ett undantagsfall. Man Garpenlöv har ingenting att falla tillbaka på.
Han var en märklig anställning redan från början. 53-åringen har aldrig varit huvudtränare och fick förbundskaptensjobbet baserat på tre år som assisterande förbundskapten till Rikard Grönborg.
Tre Kronors attraktionskraft har uppenbarligen förfallit så pass kraftigt att det är vad man får nöja sig med numera.
”Rekryterades från den finaste hyllan”
När Hardy Nilsson blev förbundskapten hade han varit med om att revolutionera Elitserien med torpedhockeyn och vunnit två raka SM-guld. Bengt-Åke Gustafsson hade vunnit SM-guld med Färjestad några år innan han fick förbundskaptensjobbet.
Pär Mårts var en respekterad coach i Elitserien och vann SM-guld med HV71 innan han tog över juniorlandslaget – där han tog tre raka medaljer och sedermera blev förbundskapten för Tre Kronor. Rikard Grönborg var förbundets egna talang och var bland annat med om att ta ett historiskt guld med Juniorkronorna innan han blev ansvarig för J20-laget och senare även förbundskapten för Tre Kronor.
Säga vad man vill om Nilsson, Gustafsson, Mårts och Grönborg – de hade både sina styrkor och svagheter, men när de rekryterades var det från den finaste hyllan.
Garpenlöv? Råkade han bara befinna sig i foajén när ingen riktig huvudtränare dök upp när förbundet höll anställningsintervjuer?
Nu tyder ingenting på att Tre Kronor kommer byta förbundskapten. Garpenlöv själv säger att han vill fortsätta och förbundet stöttar honom. Att förvänta sig att Garpenlöv ska avgå på egen hand är nog orimligt – hur ofta sker det? Men man kan sannerligen förvänta sig att en av världens ledande hockeynationer inte ska acceptera det sämsta VM-resultatet sedan 1937…
En faktor som talar för Garpenlöv?
Fiaskon, floppar och misslyckanden ska ge konsekvenser. Även om det här året var synnerligen speciellt visade Johan Garpenlöv att han inte var kompetent nog.
Kanske kan han få lite sympatier kring hur svårt det måste ha varit att locka till sig spelare till det här mästerskapet, men även med det i bakhuvudet var truppkonstruktionen anmärkningsvärd – framför allt lyfter man på något ögonbryn över några av spelarna i Nordamerika som inte ens fick någon förfrågan.
Väl på plats i Riga var det uppenbart att Sverige inte hade något spel på plats. Visserligen blev det lite bättre efter premiären mot Danmark, men det fanns fortfarande fundamentala brister i spelet genom hela turneringen. Förvirrade och passiva spelare verkade inte riktigt veta vad man skulle göra. I båset misslyckades man gång på gång med banala grejer som timeouts och att bibehålla fokus och grunderna. Hur ofta såg vi inte Tre Kronor kollapsa vid någon liten motgång?
Med ett grundligt lagbygge, en god coach och ett tydligt spelsystem på plats kan man nå resultat även om man anses vara svagare på papperet. Det är om inte annat Finland ett bevis på under senare tid.
Nu är vi åtta månader från OS. Det är fortfarande oklart om NHL-spelarna kommer tillåtas medverka i Peking, men lyckas man lösa den lilla detaljen kan det kanske vara Garpenlövs räddning.
Det har trots allt pratats en del om att det var just Garpenlöv som var bidragande till att Tre Kronor lyckades återskapa relationen med NHL-spelarna – och utan massiva NHL-förstärkningar skulle Sverige med all sannolikhet inte ha vunnit dubbla VM-guld nyligen.
I ett OS, om de bästa medverkar, handlar det trots allt till stor del om att bara samla så mycket talang som möjligt, ge spelarna så goda förutsättningar som möjligt och skapa en så pass bra stämning som möjligt. Med bara några dagars förberedelser är det – lite förenklat, så klart – bara att slänga ut det bästa på isen, inte övertänka saker och hoppas på att spelarnas individuella skicklighet visar sig tämligen omgående.
Kanske är det en faktor som faktiskt talar för att Garpenlöv kan göra jobbet i OS? Om det inte bara vore för att han, baserat på det här historiskt usla mästerskapet, faktiskt inte borde få chansen i OS.
”Tendenserna pekar inte mot något lovande”
Johan Garpenlöv borde inte få fortsätta som förbundskapten. Allt förtroende borde vara förbrukat i en miljö där episka misslyckanden faktiskt ger konsekvenser. Men det är tydligen inte så i det svenska hockeyförbundet.
Förbundet är inte handlingskraftiga och står inte i frontledet. Gång efter annan har man varit långsamma på att reagera eller inte reagerat alls. Problematiken kring VM-värdskapet i Belarus är ett sådant exempel.
Tre Kronor och förbundet står inte längre högst upp i hierarkin. På hemmaplan är SHL en mäktigare organisation och allra högst upp står givetvis NHL stadigt. Det har varit uppenbart länge, men blir bara tydligare och tydligare.
Röster har höjts för ett upplägg likt det Kanada har, där man rekryterar tränare inför enskilda mästerskap. Men är det ett så värst sannolikt svenskt scenario? Alla landslagsturneringar under säsongen är ett problem. Inte lär väl någon klubblagstränare vilja hoppa på Channel One Cup i december? Och inte lär de här meningslösa turneringarna slopas.
Ett sådant upplägg ställer även krav på en helt annan apparat kring verksamheten. Och kan man verkligen lita på att det här förbundet lyckas sätta en sådan verksamhet på plats? Det är trots allt det här förbundet som under de senaste åren har sett Tre Kronor misslyckas grovt i två raka VM, har sett hur Juniorlandslaget floppade i vintras och har sett hur Damkronorna numera huserar i B-VM.
Det är inte direkt så att tendenserna kring svensk landslagshockey pekar mot något lovande.
Det blev plattmatcher mot Danmark och Belarus, en kollaps mot Tjeckien och långt ifrån övertygande insatser i de flesta matcherna. Tre Kronor gjorde kort och gott bort sig och en fiaskostämpel har aldrig varit mer befogad i ett VM.
Men hur går Tre Kronor vidare nu?
Efter de dubbla gulden 2017 och 2018 har det svenska landslaget visat upp en tydligt nedåtgående trend.
2019 föll ett stjärnspäckat Tre Kronor platt i kvartsfinalen mot Finland trots bland annat en 3-1-ledning. 2020 blev VM som bekant inställt. Häromdagen stod det klart att Sverige missar slutspel för första gången sedan slutspelet infördes i VM i början av 90-talet.
Som om det inte räcker är Tre Kronors slutplacering den sämsta sedan 1937…
Historiskt fiasko var det alltså. Man kan tycka att ett sådant ska ge konsekvenser i en så pass stor hockeynation som Sverige ändå är.
Men knappt hinner fiaskot vara ett faktum förrän förbundets generalsekreterare Johan Stark stöttar förbundskaptenen Johan Garpenlöv. Att det tydligen är en självklarhet att omedelbart backa en förbundskapten – som alldeles uppenbart hade flera brister under mästerskapet – övergår mitt förstånd.
Det vore så klart en helt annan grej om man hade en etablerad och bevisat framgångsrik head coach på plats som råkade misslyckas i ett undantagsfall. Man Garpenlöv har ingenting att falla tillbaka på.
Han var en märklig anställning redan från början. 53-åringen har aldrig varit huvudtränare och fick förbundskaptensjobbet baserat på tre år som assisterande förbundskapten till Rikard Grönborg.
Tre Kronors attraktionskraft har uppenbarligen förfallit så pass kraftigt att det är vad man får nöja sig med numera.
”Rekryterades från den finaste hyllan”
När Hardy Nilsson blev förbundskapten hade han varit med om att revolutionera Elitserien med torpedhockeyn och vunnit två raka SM-guld. Bengt-Åke Gustafsson hade vunnit SM-guld med Färjestad några år innan han fick förbundskaptensjobbet.
Pär Mårts var en respekterad coach i Elitserien och vann SM-guld med HV71 innan han tog över juniorlandslaget – där han tog tre raka medaljer och sedermera blev förbundskapten för Tre Kronor. Rikard Grönborg var förbundets egna talang och var bland annat med om att ta ett historiskt guld med Juniorkronorna innan han blev ansvarig för J20-laget och senare även förbundskapten för Tre Kronor.
Säga vad man vill om Nilsson, Gustafsson, Mårts och Grönborg – de hade både sina styrkor och svagheter, men när de rekryterades var det från den finaste hyllan.
Garpenlöv? Råkade han bara befinna sig i foajén när ingen riktig huvudtränare dök upp när förbundet höll anställningsintervjuer?
Nu tyder ingenting på att Tre Kronor kommer byta förbundskapten. Garpenlöv själv säger att han vill fortsätta och förbundet stöttar honom. Att förvänta sig att Garpenlöv ska avgå på egen hand är nog orimligt – hur ofta sker det? Men man kan sannerligen förvänta sig att en av världens ledande hockeynationer inte ska acceptera det sämsta VM-resultatet sedan 1937…
En faktor som talar för Garpenlöv?
Fiaskon, floppar och misslyckanden ska ge konsekvenser. Även om det här året var synnerligen speciellt visade Johan Garpenlöv att han inte var kompetent nog.
Kanske kan han få lite sympatier kring hur svårt det måste ha varit att locka till sig spelare till det här mästerskapet, men även med det i bakhuvudet var truppkonstruktionen anmärkningsvärd – framför allt lyfter man på något ögonbryn över några av spelarna i Nordamerika som inte ens fick någon förfrågan.
Väl på plats i Riga var det uppenbart att Sverige inte hade något spel på plats. Visserligen blev det lite bättre efter premiären mot Danmark, men det fanns fortfarande fundamentala brister i spelet genom hela turneringen. Förvirrade och passiva spelare verkade inte riktigt veta vad man skulle göra. I båset misslyckades man gång på gång med banala grejer som timeouts och att bibehålla fokus och grunderna. Hur ofta såg vi inte Tre Kronor kollapsa vid någon liten motgång?
Med ett grundligt lagbygge, en god coach och ett tydligt spelsystem på plats kan man nå resultat även om man anses vara svagare på papperet. Det är om inte annat Finland ett bevis på under senare tid.
Nu är vi åtta månader från OS. Det är fortfarande oklart om NHL-spelarna kommer tillåtas medverka i Peking, men lyckas man lösa den lilla detaljen kan det kanske vara Garpenlövs räddning.
Det har trots allt pratats en del om att det var just Garpenlöv som var bidragande till att Tre Kronor lyckades återskapa relationen med NHL-spelarna – och utan massiva NHL-förstärkningar skulle Sverige med all sannolikhet inte ha vunnit dubbla VM-guld nyligen.
I ett OS, om de bästa medverkar, handlar det trots allt till stor del om att bara samla så mycket talang som möjligt, ge spelarna så goda förutsättningar som möjligt och skapa en så pass bra stämning som möjligt. Med bara några dagars förberedelser är det – lite förenklat, så klart – bara att slänga ut det bästa på isen, inte övertänka saker och hoppas på att spelarnas individuella skicklighet visar sig tämligen omgående.
Kanske är det en faktor som faktiskt talar för att Garpenlöv kan göra jobbet i OS? Om det inte bara vore för att han, baserat på det här historiskt usla mästerskapet, faktiskt inte borde få chansen i OS.
”Tendenserna pekar inte mot något lovande”
Johan Garpenlöv borde inte få fortsätta som förbundskapten. Allt förtroende borde vara förbrukat i en miljö där episka misslyckanden faktiskt ger konsekvenser. Men det är tydligen inte så i det svenska hockeyförbundet.
Förbundet är inte handlingskraftiga och står inte i frontledet. Gång efter annan har man varit långsamma på att reagera eller inte reagerat alls. Problematiken kring VM-värdskapet i Belarus är ett sådant exempel.
Tre Kronor och förbundet står inte längre högst upp i hierarkin. På hemmaplan är SHL en mäktigare organisation och allra högst upp står givetvis NHL stadigt. Det har varit uppenbart länge, men blir bara tydligare och tydligare.
Röster har höjts för ett upplägg likt det Kanada har, där man rekryterar tränare inför enskilda mästerskap. Men är det ett så värst sannolikt svenskt scenario? Alla landslagsturneringar under säsongen är ett problem. Inte lär väl någon klubblagstränare vilja hoppa på Channel One Cup i december? Och inte lär de här meningslösa turneringarna slopas.
Ett sådant upplägg ställer även krav på en helt annan apparat kring verksamheten. Och kan man verkligen lita på att det här förbundet lyckas sätta en sådan verksamhet på plats? Det är trots allt det här förbundet som under de senaste åren har sett Tre Kronor misslyckas grovt i två raka VM, har sett hur Juniorlandslaget floppade i vintras och har sett hur Damkronorna numera huserar i B-VM.
Det är inte direkt så att tendenserna kring svensk landslagshockey pekar mot något lovande.
