I år var året. Tre Kronor Dam skulle slutligen bryta medaljtorkan som pågått sedan 2007, och förutsättningarna såg fina ut. På förhand gällde Sverige som knappa men tydliga favoriter mot Schweiz, och inledningen av matchen såg också lovande ut.
Trots 0-0 efter första perioden var det Sverige som var det spelförande laget i inledningen och spelövertaget fortsatte i den andra perioden. Slutligen kom också utdelningen efter ett precist backskott från Mira Jungåker som för övrigt var dominant matchen igenom. 1-0 Sverige alltså, och där och då en ledning som kändes vattentät då Schweiz hade varit mer eller mindre ofarliga tills dess.
Mål förändrar matcher
Känslan var att Sverige sänkte axlarna efter ledningsmålet, men frågan är om de inte sänkte dem lite väl mycket. Noggrannheten i spelet försvann och exakt fyra minuter efter Sveriges ledningsmål kunde Schweiz kvittera efter svenskt slarv i egen zon. Sverige kom dock ut som det bättre laget i den tredje perioden och radade upp chanser för att avgöra matchen, men det ville sig inte. Inte ens när Schweiz drog på sig en onödig utvisning med drygt två minuter kvar att spela fick Sverige hål på Andrea Brandli i målet och matchen gick till övertid.
Deja Vu
I förlängningen blev det som alltid ett ganska avvaktande spel, där inget av lagen kom till några rejäla chanser. Det var fram till att Alina Muller med mindre än en minut kvar på klockan kombinerade sig in i Sveriges zon tillsammans med Ivana Wey och kunde avgöra matchen till Schweiz favör. Ett otroligt antiklimax för ett Tre Kronor Dam som fram till den punkten gjort mer eller mindre allt rätt, men som föll på det sista målsnöret. Vi summerar därmed också den svenska OS-hockeyn för denna gång som inte kan beskrivas som något annat än ett gigantiskt antiklimax.
