Uppfriskande prestation av Tre Kronor Dam
Tre Kronor Dam gjorde ett positivt intryck i OS. Foto: Bildbyrån
Damernas gruppspel drog igång en vecka innan herrarnas dito, och det är således rimligt att börja i den änden. Tre Kronor dam inledde starkt mot Tyskland i gruppspelets första match och visade klassen gruppspelet igenom, om än mot ganska beskedligt motstånd. Kvartsfinalen var också den, en fin prestation och en 2-0 seger mot ett starkt Tjeckien. I semin blev USA självklart för svåra, men även om 5-0 är en stor förlust så var det en godkänd insats mot världens överlägset bästa landslag de senaste åren.
Bronsmatch sen, och bra förutsättningar för att ta den första medaljen sedan VM-bronset 2007, men icke. 1-2 mot Schweiz efter ett förkrossande mål med mindre än en minut kvar av förlängningen förlängde den svenska medaljtorkan i mästerskap till åtminstone vårens VM. Ett sanslöst snöpligt avslut på en i övrigt mycket väl genomförd turnering av Tre Kronor Dam som förhoppningsvis kommer att ge lite ringar på vattnet i svensk damhockey i stort.
Herrarnas bleka prestation
Nä, herrarnas turnering levde aldrig upp till de högt ställda förväntningarna. Redan i premiären mot Italien gick det att skönja vissa brister i det svenska laget. Filip Forsberg som extraforward? Totalt vansinne. Matchen mot Finland gick ungefär som man kunde förväntat sig, 4-1 i arslet. 
Filip Forsberg var fenomenal när han väl fick spela. Foto: Bildbyrån
Sverige var trots de skakiga prestationerna bara minuter från att vinna gruppen när de ledde med 5-2 mot Slovakien i gruppspelets sista match. Så blev det dock inte efter att Lucas Raymond tagit en oerhört korkad utvisning i slutet som Slovakien utnyttjade. Resultatet blev förödande för Sverige som i stället för en gruppseger hamnade på en tredjeplats efter en komplicerad målskillnadsaffär.
Tredjeplatsen tvingade Sverige till en åttondelsfinal mot Lettland, som visserligen städades av, men det innebar också att vi tvingades möta USA redan i kvarten. Där gjorde Sverige förvisso en bra insats där mycket av den riskminimerande “tråkhockeyn” från Sam Hallams tid i Växjö kom fram. Det räckte dock inte längre än till en övertidsförlust och alltså uttåg redan i kvarten och ett nytt misslyckande med Tre Kronor på Sam Hallams CV.
Elefanten i rummet
Sam Hallams aktie har varit högre... Foto: Bildbyrån
Det går ju inte att ignorera det största samtalsämnet runt Tre Kronor. Förbundskapten Sam Hallam. Min upplevelse är att han kom in med mycket “goodwill” när han klev på uppdraget 2023, och trots att det blev fiasko i hans första VM-turnering fanns ett stort tålamod. Det är så klart svårt att bedöma förbundskaptener eftersom det nästan alltid är små marginaler i korta turneringar som avgör ifall de lyckas eller misslyckas.
Vändpunkten för Hallam i opinionen kom dock tveklöst i samband med semifinalförlusten i VM i våras. Där tappade Sverige ett gyllene läge att knipa ett VM-guld på hemmaplan, med en stjärnspäckad trupp. Ej godkänt. Där och då skrev jag en krönika om att det var dags att göra sig av med Hallam trots att han hade ett år kvar på sitt kontrakt, en åsikt som inte känns speciellt kontroversiell så här nio månader senare.
Hallams insats under detta OS kan inte heller beskrivas som något annat än ej godkänt. Att bänka Filip Forsberg, Sveriges bästa målskytt i NHL den här säsongen är totalt obegripligt, och att senare bänka Jesper Bratt är nästan lika märkligt. Motivationen från Hallam var att de är spelare för offensiva roller högt upp i laget och att de inte kan spela lägre ner i hierarkin. Det håller jag helt enkelt inte med om, det går alldeles utmärkt att sätta dessa spelare i tredje- eller fjärdekedjan, det hade förmodligen spetsat de kedjorna med spelare som kan vara kreativa framåt också. För en mer detaljerad genomgång av Hallams tveksamma laguttagningar hänvisar jag till skribent Peter Kempes krönika .
Att Hallam sedan intar en oerhört defensiv ställning gentemot media kommer visserligen inte som någon överraskning. Alla minns hans bråk med Erik Granqvist under VM senast, men det märktes att det var en pressad man som stod bakom Tre Kronor-bänken, men det hjälpte knappast honom att bli mer populär, ovärdigt en förbundskapten för “folkets lag” helt enkelt. Nu kommer Hallam att coacha Tre Kronor under VM i vår också, men sedan är det tack och adjö och det tror jag är bäst för alla parter. Hallam har trots allt visat att han är en bra klubblagstränare i en miljö där pressen är lite mindre, det blir nog bra för honom att återgå till det.
Övertidshaveriet
Ett annat av de stora samtalsämnena har varit övertiden, som likt under grundseriespelet i SHL, NHL och Hockeyallsvenskan har spelats i tre mot tre. Mycket har gjorts av hur uselt det är att slutspelsmatcher i den största landslagsturneringen på över ett decennium avgörs i tre mot tre spel, och jag kan bara stämma in.
Tre mot tre blir nästan en annan sport än vanlig hockey i fem mot fem. Anledningen är så klart att matcherna måste ta slut för att ta hänsyn till kommande matcher och TV-tablåer, och det kan jag köpa under gruppspelet. När det däremot kommer till slutspelshockey så ska det helt enkelt spelas i fem mot fem tills vi har en vinnare, som det också görs i slutspel i SHL, NHL och Hockeyallsvenskan. Här har vi någonting jag hoppas att arrangörerna lär sig av tills nästa gång det är dags.
Tidernas final
Årets match, årtiondets match, årtusendets match? Ja, oavsett hur man vill ranka och jämföra med tidigare stormatcher så smäller söndagens final mellan USA och Kanada oerhört högt. En match som innehöll alla ingredienser som gick att önska sig, och som var ren och skär underhållning från start till mål.
Trots att det bara stod 1-1 efter 60 minuter så var det en match med en intensitet och nivå som jag aldrig tidigare skådat. Vår skribent Rickard Hasslev dubbade det till “världens bästa final” och jag kan bara instämma där. Trots att Kanada var det bättre laget under majoriteten av matchen var det till slut USA som drog det längsta strået efter Jack Hughes avgörande i övertid. Målvakt Connor Hellebuyck, stor matchhjälte.
USA vann matchen, men Kanada var som sagt bättre och det berodde mycket på förstakedjan som måste få lite utrymme här. ”Mac three” som någon klyftigt myntade under turneringen som alltså bestod av Connor McDavid, Macklin Celebrini och Nathan MacKinnon. Världens kanske tre bästa spelare just nu var totalt elektriska att se ihop under OS, och även om MacKinnon missade ett öppet mål och blev någon typ av syndabock i övertiden efter en tveksam försvarsaktion var de dominanta matchen igenom, hockeygodis!
Efterspelet: ”The good, the bad and the ugly”
Efterspelet förde också med sig tillräckligt med intressanta händelser för att fylla en hel bok. Först var USA snabba med att ta med Johnny Gaudreaus tröja ut på isen för firandet. Gaudreau som dog i en bilolycka hösten 2024 var en av USA:s bästa spelare och hade med största sannolikhet spelat OS om han fortfarande var med oss. Gaudreau har genomgående varit en stor del av amerikansk landslagshockey efter sin död. Under Four Nations i fjol hängde laget hans tröja i omklädningsrummet och i samband med VM-guldet i våras “fanns han med” laget till stor del.
Gaudreaus familj var också på plats på matchen, och frågan är om inte hela OS-hockeyn peakade när Gaudreuas barn Johnny Jr. och Noa var med när USA tog sin lagbild efter segern. Vackert!
USA:s firande med familjen Gaudreau, magiskt! Foto: Bildbyrån
Till den mer trista delen av efterspelet då, där chefen för FBI, Kash Patel, syntes fira med det amerikanska laget i omklädningsrummet. Patel, som tillsattes som FBI-chef av Donald Trump i februari förra året har fått utstå hård kritik eftersom många anser att en FBI-chef borde ha viktigare saker för sig än att dricka öl med hockeylandslaget, en åsikt som är ganska lätt att sympatisera med.
Det som gör mig riktigt besviken är dock att Patel blev inbjuden till firandet av laget och inte att han bjöd in sig själv. Att USA:s landslag inte har bättre taktkänsla än att bjuda in en representant för det styre som de senaste månaderna har haft ihjäl två av sina egna medborgare i Minneapolis är beklämmande och sorgligt, även om det tyvärr inte är speciellt förvånande.
Donald Trump själv ringde också upp laget för att gratulera till guldet. I sig inget konstigt att ett lands statschef ringer och gratulerar ett guldvinnande lag, men Donald Trump är inte vilken statschef som helst, att räkna upp allt han har gjort för att diskvalificera sig själv som president och människa hade kunnat ta upp en hel bok, men ni vet. När han sedan nämner att han “måste” bjuda in damlaget som också vann guld skrattar alla, eller åtminstone de flesta i omklädningsrummet, sådant gör en oerhört besviken, om än inte speciellt förvånad. Det är tyvärr där många hockeyspelare står politiskt, åtminstone i Nordamerika.
