Hockeyzon
2018-03-24 21:42
Slutspelsbloggen: Mora har något att rädda, Leksand har något att vinna
Ytterligare en rykande hockeydag i denna bästa årstid, hockeyförvåren är till enda. Klart fick vi att Leksands återtåg har börjat tuffa på igen. Nu väntar ett fullständigt elektriskt derby med dalardans, hatkärlek och så mycket på spel. Förbered er för årets hetaste hockeybatalj.
Andreas Lundskog
Man kan säga mycket om klubben Leksand… en klubb med en rik historia, ett supporterstöd som har tagit en by med drygt 6000 invånare ut över hela hockeyvärlden. Det är en klubb som jag tror att näst intill alla supportrar i Hockeysverige har en åsikt om efter en komplott med en ekonomisk kalops med huvudingrediens gatstenar. Leksand är känslor, hockey är känslor. Men ett Leksand i SHL nästa säsong skulle vara en stor palett av färgklickar.
Idag blev jag mycket imponerad av LAGET Leksand. I den Allsvenska finalen såg det tröttkört och vilset och oengagerat. Det gjorde det även borta i Oskarshamn under torsdagskvällen. Fanns verkligen karaktären, skulle de nordamerikanska nyförvärven gå in och visa attityd, jobba stenhårt för klubbmärket. Och all press på laget efter storsatsningen med tränare Leif Carlsson. Pressen från fansen vars tålamod har beprövats så många gånger de senaste åren. Skulle Leksand sjabbla bort två gyllne lägen att få möjligheten att sig tillbaka till finrummet? Pressen låg som pianon på varenda axel i Leksands omklädningsrum. Det kändes lite som en nu eller aldrig match för klubben tyckte jag personligen.
Svaret fick vi genom ett game, set and match som handlade om kontroll och utmanövrering av motståndet. I anfallet bombarderade man OskarshamnskASSEn med avslut mot en vilt kämpande Christoffer Rifalk som burväktare. Laget låg precis på rätt sida av den berömda gränsen i det fysiska spelet. Man fick Oskarshamn att göra det motsatta när man brände sig själva med den ena onödiga utvisningen efter den andra. Och försvarsspelet var oftast sådär resolut med ett enkelt passningsspel.
Nervösa? Det syntes inte på en enda min hos de blårandiga inne i Tegera Arena. Leksand visade kontroll. Leksand visade klass. 4-0 i en match där pressen låg som ett tungt molntäcke över hela byn. Det kallar jag ett järnpsyke. Det här laget har viljan och karaktären.
Självklart måste man ge stor beröm till Oskarshamn som har genomfört en oerhört bra säsong. Men man räckte inte riktigt till i år. Det var liksom ett år för tidigt och det blottades idag. Jag är dock ganska säker på att de kommer att bli livsfarliga uppstickare redan nästa år med den ambitiösa sportchefen Per Kentä vid rodret. Där har Oskarshamn hittat sin egen guldklimp.
Och nu är det alltså klart att det blir ett elektriskt daladerby precis som ifjol. Nu med ombytta roller. All press ligger på Mora. En förening som under säsongen hade så många räddningsplankor att klara sig ifrån en kvalplats. Men det är en förening som sköt sig själva rakt i foten när tränare Matthias Karlin mycket oväntat fick foten. Nu står istället den karismatiska raggaren från bygden i Mats Lusth bakom spelarna. Det här är nog en av hans stora drömmar att kunna rädda sitt kära lag bort från stormen. Han som kommer från familjen Lusth där Moraluft inandas i varje andetag. Ska han lyckas att rädda laget på mammas gata?
Sett till spelartruppen så tycker jag att han ska det i spetsspelare i Gormley, Persson och Lagacé. Men ett kvalspel handlar kanske 14,7% om kvalitet. Resten handlar om hur bygget reagerar när det blåser hårda vindar av press, ångest och nervositet. Det handlar om vem som vågar mest, i rätt läge. Vilka som offrar kropp och själ för klubbhjärtat. Här har Leksand mycket att vinna. Det är Mora som har utgångsläget mitt i vinddraget. Här är det något som ska räddas. En SHL plats. I Leksand ska samma plats vinnas. Idag räddade man en chans att få vinna.
I Mora känns läget osäkert och frågan är hur stukat lagets självförtroende är efter att ha avslutat grundserien med en radda förluster. Man hade allt i egna händer att ta sig över strecket men misslyckades gång på gång. Hur tar truppen till sig Lusths eldiga och karismatiska ledarskap?
Hade jag varit föreningens starke man i Per Hermodsson som i veckan agerade som om han vore i en sandlåda när han barnsligt tog fram motorsågen mot den förra tränartrojkan. Fullständigt onödigt i läget som klubben befinner sig i. Det känns som att en stor portion ödmjukhet saknas. Och om denna plan misslyckas rycker nog Hermodsson illa kvickt.
Som jag längtar efter detta derby. Känslorna kommer att bubbla som en isländsk gejser. Nervositet, rivalitet, ångest, förväntan kommer att sköljas i en våg över Siljan.
Mora har en något att rädda, Leksand har något att vinna.
Idag blev jag mycket imponerad av LAGET Leksand. I den Allsvenska finalen såg det tröttkört och vilset och oengagerat. Det gjorde det även borta i Oskarshamn under torsdagskvällen. Fanns verkligen karaktären, skulle de nordamerikanska nyförvärven gå in och visa attityd, jobba stenhårt för klubbmärket. Och all press på laget efter storsatsningen med tränare Leif Carlsson. Pressen från fansen vars tålamod har beprövats så många gånger de senaste åren. Skulle Leksand sjabbla bort två gyllne lägen att få möjligheten att sig tillbaka till finrummet? Pressen låg som pianon på varenda axel i Leksands omklädningsrum. Det kändes lite som en nu eller aldrig match för klubben tyckte jag personligen.
Svaret fick vi genom ett game, set and match som handlade om kontroll och utmanövrering av motståndet. I anfallet bombarderade man OskarshamnskASSEn med avslut mot en vilt kämpande Christoffer Rifalk som burväktare. Laget låg precis på rätt sida av den berömda gränsen i det fysiska spelet. Man fick Oskarshamn att göra det motsatta när man brände sig själva med den ena onödiga utvisningen efter den andra. Och försvarsspelet var oftast sådär resolut med ett enkelt passningsspel.
Nervösa? Det syntes inte på en enda min hos de blårandiga inne i Tegera Arena. Leksand visade kontroll. Leksand visade klass. 4-0 i en match där pressen låg som ett tungt molntäcke över hela byn. Det kallar jag ett järnpsyke. Det här laget har viljan och karaktären.
Självklart måste man ge stor beröm till Oskarshamn som har genomfört en oerhört bra säsong. Men man räckte inte riktigt till i år. Det var liksom ett år för tidigt och det blottades idag. Jag är dock ganska säker på att de kommer att bli livsfarliga uppstickare redan nästa år med den ambitiösa sportchefen Per Kentä vid rodret. Där har Oskarshamn hittat sin egen guldklimp.
Och nu är det alltså klart att det blir ett elektriskt daladerby precis som ifjol. Nu med ombytta roller. All press ligger på Mora. En förening som under säsongen hade så många räddningsplankor att klara sig ifrån en kvalplats. Men det är en förening som sköt sig själva rakt i foten när tränare Matthias Karlin mycket oväntat fick foten. Nu står istället den karismatiska raggaren från bygden i Mats Lusth bakom spelarna. Det här är nog en av hans stora drömmar att kunna rädda sitt kära lag bort från stormen. Han som kommer från familjen Lusth där Moraluft inandas i varje andetag. Ska han lyckas att rädda laget på mammas gata?
Sett till spelartruppen så tycker jag att han ska det i spetsspelare i Gormley, Persson och Lagacé. Men ett kvalspel handlar kanske 14,7% om kvalitet. Resten handlar om hur bygget reagerar när det blåser hårda vindar av press, ångest och nervositet. Det handlar om vem som vågar mest, i rätt läge. Vilka som offrar kropp och själ för klubbhjärtat. Här har Leksand mycket att vinna. Det är Mora som har utgångsläget mitt i vinddraget. Här är det något som ska räddas. En SHL plats. I Leksand ska samma plats vinnas. Idag räddade man en chans att få vinna.
I Mora känns läget osäkert och frågan är hur stukat lagets självförtroende är efter att ha avslutat grundserien med en radda förluster. Man hade allt i egna händer att ta sig över strecket men misslyckades gång på gång. Hur tar truppen till sig Lusths eldiga och karismatiska ledarskap?
Hade jag varit föreningens starke man i Per Hermodsson som i veckan agerade som om han vore i en sandlåda när han barnsligt tog fram motorsågen mot den förra tränartrojkan. Fullständigt onödigt i läget som klubben befinner sig i. Det känns som att en stor portion ödmjukhet saknas. Och om denna plan misslyckas rycker nog Hermodsson illa kvickt.
Som jag längtar efter detta derby. Känslorna kommer att bubbla som en isländsk gejser. Nervositet, rivalitet, ångest, förväntan kommer att sköljas i en våg över Siljan.
Mora har en något att rädda, Leksand har något att vinna.
