Sverige har några av världens bästa spelare i högsta ligan i Nordamerika, NHL. Spelare som Filip Forsberg, Erik Karlsson, Victor Hedman, William Nylander, för att nämna några, är stora stjärnor i sina klubbar och det av en anledning. Nu var det dags för herrarna att dra på sig landslagströjan och representera landet som en gång fostrat dem och visa varför Sverige är en av världens ledande hockeynationer.
Men, som vi bevittnade under kvällen den 18/2 -26 under matchen mot USA så tog sagan ett abrupt slut. En saga som nog mer kan ses som en tragisk komedi där laganda, coaching och hjärta ställdes utanför och stora egon sattes främst. Vad hände med folkets lag under OS, turneringen där de bästa vi har idag skulle skina inför det svenska folket?
Det går att skriva många långa sidor, men vi kan börja redan vid laguttagningen, ända hela vägen tillbaka till januari.
Nu var det andra gången som Sam Hallam och resten av staben fick chansen att ta ut sitt Svenska superlag. Efter 4-nations som samlade de bästa i världen från de fyra nationerna: USA, Kanada, Sverige och Finland hade de flesta fått testa på sina bästa mot de bästa. Visst hade Sverige inte lika många att välja på om man jämför med USA eller Kanada, men en pool med många talanger finns att välja på även om det är rätt smalt.
Trots att många förväntade stjärnor kom mer så började många varningsflaggor redan nu hissas. Varför? Jo, spelare som Filip Broberg, Alexander Wennberg och Pontus Holmberg tog alla ordinarie platser i Tre Kronors OS-trupp. Spelare som Mikael Backlund, Marcus Johansson och Mattias Ekholm stod utanför.
Många höjde på ögonbrynen och började redan ställa frågor. Ja, var är Marcus Johansson, Mikael Backlund, Mattias Ekholm? Det är kanske enkelt att som supporter säga vad som är rätt eller fel i slutändan – men det fanns många frågetecken tidigt och det är aldrig bra. Speciellt när förklaringarna känns långsökta.
Jag ska inte gå in på spelare för spelare – det finns nog med analyser där – men det vi tog med oss från uttagningen var att många frågor fanns kvar på bordet.
Snabbspola till februari och premiären mot Italien.
Om varningsflaggorna började anas redan vid laguttagningen så höjdes de till toppen av flaggstången nu – truppen Sverige ställer upp med har, en av Sveriges bästa målskyttar, satt som extraforward. Tre Kronor börjar alltså med Filip Forsberg som bänknötare.
De hann inte ens komma till nedsläpp innan kritiken haglade, nej, bombarderade Tre Kronor och Sam Hallam. Varför får inte en av våra bästa spelare spela?
Det här är en av många frågor som kom att bli mot Tre Kronors förbundskapten och det med all rätta. Visserligen skulle Italien inte vara ett problem med en svagare trupp – men signalerna var inte goda.
Sverige ställdes senare mot Finland och efter den här matchen kunde kritiken inte bli tyngre efter en 4-1 förlust mot rivalen i öst.
Återigen var Filip utanför ordinarie lineup och fick värma bänken under inledningen. Men ju längre matchen gick mot Finland desto mer frustrerande kändes det. Sverige spelade rätt ut sagt uselt.
Det fanns ingen kämpaglöd, inget hjärta, spelet var slarvigt och coachningen verkade som bortblåst. Folkets lag började sakta men säkert avvika från vägen mot svenska folkets hjärtan.
Vad som absolut inte hjälpte för Tre Kronor under turneringen är hur Sam Hallam till synes kommer till intervjuer med taggarna utåt. Redo att stå på defensiven och mata all media med syrliga kommentarer eller spydiga påståenden. Är det så här folkets lag ska representeras? Svaret är rätt enkelt: Nej.
Utan att behöva gå in på varje match kan vi summera gruppspelet som ett fiasko, rent ut sagt.
Sverige slutade trea i gruppen bakom Slovakien och Finland och fick därmed spela åttondelsfinal.
Efter en relativt enkel match mot Lettland stod senare USA som motståndare i kvartsfinalen. På förhand hade USA oddsen på sin sida och med tanke på Sveriges svaga turnering hade nog många inte jättestora förhoppningar. De som hade farhågor om att resan skulle stanna här hade rätt och trots att Tre Kronor spelade en bra match fick de se sig besegrade i kvartsfinal mot USA. OS är över och fiaskot är ett faktum.
Vad nu då?
Sveriges herrlandslag i ishockey har nått ett vägskäl. Hur ska svensk hockey bli relevant igen på den internationella scenen? Det svenska folket blev bedragna på en fantastisk turnering till förmån för stora egon i båset. Går det att skylla på spelarna? Absolut. Det finns ett case till att många hade behövt höja sig men frågan man också måste ställa är: Ville de ens spela för det här laget? Anammade dessa stjärnor Sams filosofi? Hur seriöst tar man en coach när Jesper Bratt och Filip Forsberg bänkas?
Det går att spekulera tills man blir knäpp men två saker kan vi konstatera: OS för Tre Kronor blev ett fiasko och Svenska Ishockeyförbundet har mycket att jobba på.
Inför stundande VM finns det en, om än liten, chans att få någon form av upprättelse. Tyvärr finns det en risk att NHL-spelarna inte känner så värst mycket till Tre Kronor längre. Många är brända efter år av fiaskon och konstig coachning med laguttagning därtill. Jag säger inte att vi ska stryka längs med spelarnas egon, men att vi sett spelare komma över till VM har vi nog sett det sista av på ett tag, tyvärr.
Men en sak är jag säker på och det är att båset måste rensas – ta in en ny stab inför VM, det finns inget annat på kartan nu om det ska blåsas något liv i Tre Kronor.
