Krönikan: Varannandagshockey?

Varannandagshockey. Ett välkänd och fruktad företeelse inom hockeyn och om vars orsak de lärde fortfarande tvistar. Och finns det egentligen något enkelt svar?

Lördagens bortamöte med Södertälje var den enda matchen hittills som jag missat av säsongen, och med facit i hand känns det (för min sinnesros skull) som en bra match att ha missat. Av det jag sett i pressen, i high lights (?) och hört i kommentarer från omgivningen så handlade det om en ganska pinsam historia som snabbt bör läggas till handlingarna. Så tänker även jag göra, men jag vill ändå dela med mig av lite tankar som jag har kring det mönster som jag har uppfattat i FBK:s mindre lyckade insatser i höst:

1. FBK förlorar mot mer desperata lag. En gammal hockeysanning säger att det hetaste laget vinner, och det är uppenbarligen så. FBK tvålar till serieledarna ganska rejält på torsdagen och faller snöpligt mot ett bottenlag två dagar efter. Och det är ju, som vi vet, inte första gången det händer. Vem minns inte hur en ifrågasatt Honken i årets krislag nummer 1, Frölunda, ”gjorde sin bästa match för säsongen” när han spikade igen i senaste mötet i LLA? Just Frölunda tycks man ha extra svårt för, trots att det traditionellt sett blivit något av ett derby med starka känslor och hög motivation att vinna.

Just detta, att ett lag som sett till tabellen (och ibland också på pappret) ÄR ett sämre lag kan slå ett lag som sett till oddsen borde ha tagit en lätt seger, är i min bok dock  något positivt. Det är ju trots allt det faktum att man måste spela om varje trepoängare som gör hockeyn mer dynamisk och sevärd än en del andra sönderanalyserade sporter där taktiken tagit över fullständigt. (Men visst finns det hot mot detta även i hockeyn, mer om detta under nästa punkt.)

Men kan man då skylla förlusterna på ren underskattning? Nä, knappast. Visst är det säkert så att vissa matcher ligger individen varmare om hjärtat – det är knappast någon slump att en ratad spelare gärna gör sitt livs match när han möter sitt gamla lag – men Tommy Samuelsson försäkrade att man hade gjort sin läxa inför mötet med ett Södertälje som haft en uppåtgående trend. Och, faktum är, att i årets jämna grundserie finns inga enkla matcher.

2. Taktiska triumfer? Det finns ett tydligt mönster i matchbilden från de här förlusterna.  Färjestad har (åtminstone under längre stunder) haft mycket puck, siktet oavbrutet inställt på anfall och skjutit många skott. Inte helt sällan har man dominerat delar eller större delen av matchen, men utan att få utdelning. Antingen har man saknat tajmingen och skjutit för sent efter att ha sökt den där sista passningen, eller så har man inte kunnat etablera sig ordentligt i anfallszon utan, med stigande desperation, gått över till korta men oorganiserade soloräder. 

Just forceringen framåt och det oorganiserade spelet leder istället inte sällan till blottor bakåt, som motståndarna hänsynslöst utnyttjar. Det är lätt att gnälla på FBK-spelarna, men man får faktiskt inte glömma motståndarens del i det hela. Smarta coacher möter Färjestads offensiva spel med en defensiv uppställning som möter spelarna högt upp i banan och ser till att dra ned farten och antalet passningsmöjligheter. Fokus för motståndarna ligger på att hålla defensiven, och man använder istället sina egna spjutspetsar till snabba omställningar när blottor uppstår på grund av enskilda spelares misstag. Väl i anfallszon spelar man enkelt men distinkt och får givetvis snabb utdelning.

Spelidén blir extra tydlig om man lyckas få ett ledningsmål tidigt i matchen, då man sedan gärna snabbt inriktar sig helt på försvar. Tråkigt kanske, men tyvärr effektivt. Frågan är hur kul den här hockeyn blir att se i längden, inte minst när två lag med den här taktiken möts. Jag försöker trösta mig med att det här sättet att spela hockey knappast kommer att löna sig i slutspelet, men ibland vete tusan…

3. Ommöbleringarna i laget. Måtte snart kedjorna sitta så att man ser samma gubbar spela ihop lite oftare och lite längre. Naturligtvis kommer skador att uppstå, och helt intakta kedjor är förstås en utopi, men önskedrömmen är ändå att "grundkedjorna" ska vara spikade så här långt in på säsongen.

I dagens snabba hockey måste man veta precis var man har varandra och hur den andra tänker, och nya formationer tar tid innan de sätter sig. Fingertoppskänsla under matcher, där man toppar med de hetaste spelarna beroende på det resultat man vill uppnå är förstås en helt annan sak.

4. Distinkta avslut. Hemmaspöket är förhoppningsvis bortskrämt i och med torsdagens förlösande vinst (och spel med, för all del) och det var intressant att se hur just skott på mål med uppföljning lönade sig, precis som man talat så mycket om innan. Med risk för att låta som en specialutgåva av floskeltoppen så är det just i lagens avslut som matchen avgörs. Det måste ju som sagt inte vara det lag som är bäst över hela banan som nödvändigtvis vinner, hockey handlar om att få in flest puckar i målet.

Det är förstås lätt att sitta här framför datorn och prata om snåriga vägar och omständliga anfall, men det är ju trots allt så att det i de allra flesta fall lönar sig bättre att slänga ett skott på mål och följa upp än att (trots kreativt tänk) fastna nere i hörnen. Alla mål måste ju som bekant inte vara vackra.  Och här ligger uppenbarligen nyckeln till framgång. Så enkelt och så svårt är det.