Under ”Plastluppen”
Så fort Växjö gör någonting hamnar det under vad man skulle kunna kalla en ”plastlupp”. Följer det mallen – eller sticker det ut?
Klappor är ett exempel. De som använde klappor fick höra att det var satans påfund – i paritet med restskatt och en rejäl mancold.
Det gjorde det desto mer anmärkningsvärt när HV71 plockade in klappor i ett kvalspel. Trycket i arenan ökade, och HV kunde vinna matchserien.
Men alla klubbar har inte samma mandat. Tänk er reaktionerna om Växjö hade gjort samma sak. De hade sannolikt varit betydligt större och mer hånfulla.
Skillnaden ligger i avsändaren. ”Växjö är plast” – och då blir allt de gör också plast.
Växjö kör ”Sweet Caroline” som mållåt. Plötsligt framställs den som symbolen för allt som är ”plast”. Varje ton låter som ett miljöbrott.
Återigen: det handlar nog mer om avsändaren än om låten.
Samma mönster syns också i hur Växjöpubliken beskrivs.
Ett sådant exempel är uppgiften om att folk lämnade arenan mitt under en SM-finalförlängning för att gå på innebandy. Låt oss nyansera bilden.
Först och främst: det var knappast kärnsupportrar som gick. Och sannolikt var det långt färre än ryktet vill göra gällande.
Några hade middagsplaner. Några var bundna till barnvaktstider. Och de få som faktiskt gick vidare till innebandy var förmodligen inte hockeysupportrar som valde bort hockey – utan innebandysupportrar som råkade vara på hockey.
Inget av detta är unikt för Växjö. Skillnaden är bara att klubben granskas under den så kallade ”plastluppen”.
När plastkortet dras
När Växjö bokade pausunderhållning med Fröken Snusk blev det plötsligt debatt och nyhetsrubriker, bland annat i Aftonbladet. Det är i sig talande, eftersom Växjö annars hör till de lag som får minst rikstäckande uppmärksamhet.
Men när plastkortet kan dras vet man att det genererar reaktioner.
Det säger något om hur laddat ordet ”plast” har blivit – och hur starkt det engagerar även utanför den egna arenan.
En pausartist påverkar trots allt varken spelet eller stämningen i arenan. Det är underhållning för breddpubliken – och breddpubliken behövs.
Samma mekanism syntes när Örebro hade pausunderhållning med lokalbandet Smash Into Pieces och möttes av en banderoll med budskapet: ”Detta är inte Melodifestivalen.”
Engagerade supportrar är en styrka. Samtidigt kan sådana reaktioner säga något om den ängslighet som ibland uppstår när man riskerar att uppfattas som någon som inte följer mallen.
Det finns en mall – men inget facit
Djurgården, Rögle och Luleå lyfts ofta som goda exempel på supporterkultur. Men det betyder inte att deras sätt är facit.
I Luleå finns en rå, kompromisslös ton. Hårda banderoller. Ett vi-mot-hela-Sverige-narrativ. Det är deras identitet. Det är bra så.
Andra lag, till exempel Frölunda, har mer familjefokus och ett tydligare evenemangstänk. Det är också bra så.
I praktiken finns ändå en ganska tydlig norm i svensk hockey kring hur en arena och en supporterkultur ”ska” vara.
I fotbollen är fenomenet ännu tydligare. När ett mindre lag firar ett SM-guld kommer kommentarerna direkt: ”Så där firar man inte.” ”Storma planen.” ”Det ser avslaget ut.”
Som om det fanns en officiell manual.
Mjällby AIF kommer aldrig vara AIK. Och de ska inte vara det heller.
Olika förutsättningar skapar olika kulturer.
Ståplats är helig – resten är fri mark
En sak är självklar: ståplats ska vara ståplats. Där ska kulturen leva på sina villkor.
Inga klappor.
Ingen musik mitt i en ramsa.
Ingen kisscam under intensiva matchminuter.
Respekt för det som faktiskt är kärnan.
Ståplats är viktigast. Det ska alltid märkas.
Men resten av arenan?
Där sitter familjer. Företagare. Förstagångsbesökare. Barn som är på sin första match. Människor som inte kan alla ramsor – än.
Ska de inte få något som tilltalar dem?
Tjejkvällar. Kisscam. Cheerleaders. Popframträdanden. Sponsoraktiviteter.
Det är inte ett hot mot kulturen.
Det är ett sätt att bredda basen.
Och det är ofta där det börjar. En upplevelse som gör att man vill komma tillbaka. Som gör att man börjar följa laget. Som gör att man en dag kanske står på ståplats.
Hellre plast än identitetslös
Jag är medveten om att det här provocerar. Det är också en del av poängen – att visa hur starka normerna är kring vad som anses vara ”riktig” hockeykultur.
Mitt förslag är enkelt: Äg plastkortet fullt ut. Var inte ängsliga.
Återinför klapporna.
Kör kisscam med ”Visit to Vienna” i högtalarna.
Plocka in cheerleaders.
Låt Ronald McDonald stå i entrén och göra ballongdjur.
Kanske lite överdrivet. Men ni fattar poängen.
Låt plasten bli klubbens identitet.
Hellre plast än identitetslös.
Växjö Lakers är inte riktigt som de andra.
Och den verkliga frågan är:
Borde de ens vara det?
