Ja, en Annandagsmatch på hemmaplan är alltid en trevlig upplevelse, och med samma trevliga rutin som de tre föregående hemmamatcherna detta datum genom åren gör det hela ännu lite trevligare. Även denna gång hade vi alltså ordnat med förträff på Hamilton, där supergod pyttipanna serverades och sköljdes ner med goda drycker som perfekt uppladdning. Vi hade även denna gång marknadsfört denna förträff via sociala medier, så att det skulle nå ut till flera i och runtom HIK Bandy än vi fåtaliga i The Lundeners-klacken, men dessvärre blev vi återigen inte fler än ”de redan invigda”. Vi börjar dock minst sagt bli vana vid att det bara är kärnan i klacken som dyker upp vid dessa tillfällen, så det är väl inget vi egentligen blev särskilt besvikna eller förvånade över. Jag har dock inga problem att nämna det i texten, för jag anser faktiskt att berörda parter ska kunna ta en gliring när vi arrangerar något så trevligt som detta, men ingen varken dyker upp eller ens lämnar några besked.
Glada i hågen efter god mat och dryck klämde sju av oss in oss i en stortaxi för snabbare färd ner till Sollentunavallen, och vi passerade insläppet i samma sekund som matchen började. Vi hann köpa numrerade bollar till den populära bollkastningen i halvtid på vägen. Efter att ha hängt upp flaggan på räcket delade vi ut alla 20 (!) viftflaggor bland klackmedlemmar, samt ungdomar som mer än gärna ville vara med och vifta med de svart-röda flaggorna. Kul! För att vara en bandymatch på Sollentunavallen var det skapligt med folk, närmare 200 faktiskt (182 för att vara exakt). Jämfört med andra publiksiffror på division 1-nivå var det kanske inte jätteimponerande, men med HIK-mätt mått är en publiksiffra över 150 alltid något man höjer på ögonbrynen över.
Av dessa knappt 200 var säkerligen ett 30-tal från Fagerstatrakten, men precis som förr stod de totalt knäpptysta hela matchen, förutom några ”Jaaa”-vrål i samband med deras favoritlags målproduktion. Trist, men inte oväntat. Vi i The Lundeners försökte peppa bortasupportrarna att klämma fram någon form av hejaramsa, men trots flertalet försök att frammana detta förblev det väldigt tyst från västmanlänningarna.
Vi hemmasupportrar sjöng dock mycket och högt, och detta var tveklöst den bästa stämningen från vår sida denna säsong. Vi var alltså sju Lundeners, men mycket folk runtom deltog som tidigare nämnts i flaggviftandet, och även i ramssjungandet. Det blev emellanåt rejält hög volym från vår sektion, och vi hoppas det uppskattades av HIK:s spelare och ledare, samt övrig publik. Tyvärr blev det inte heller denna gång någon poäng för HIK, och den oroande trenden med uddamålsförluster (i målmässigt stigande skala, märkligt nog), då vi nu har sett HIK förlora med 4-5, 5-6 och 6-7. Vi håller tummarna för att HIK:s nästa hemmamatch INTE slutar 7-8!!
För att läsa en mer detaljerad analys av matchen rekommenderar jag HIK:s officiella sida och kanaler, för ärligt talat var jag för upptagen med att sjunga och stötta HIK för att lägga alltför mycket detaljer av matchen i kronologisk ordning på minnet. Plus det faktum att förladdningen på Hamilton, samt det rejält tilltagna innehållet i min portfölj i en strid ström under ett jämnt och stadigt flöde förflyttade sig från nämnda portfölj på ett galant sätt ner genom min törstande strupe. Och, om vi säger så här, jag var inte den enda törstiga åskådaren i supporterskaran iklädd rött och svart. Vi hade riktigt kul, och trots att övervikten av målen dessvärre gjordes åt fel håll var stämningen på topp matchen igenom. En trevlig bonus var att en av oss i klacken vann förstapriset i bollkastningen i halvtid! I just halvtid stod det 1-5, och ingenting tydde på någon form av nerv i matchen under resterande speltid. Men bandy är bandy. Som värst (för vår del) stod det 1-6, innan siffrorna började putsas till. HIK klättrade upp till 4-7 i den 82:a minuten, och helt plötsligt blev det lite nerv i matchen, som kunde ha dödförklarats långt tidigare. 5-7 kom i 89:e och 6-7 i 91:a.
Tyvärr rann tiden ut för HIK och ”Fläkten”´s spelare och (nästan) knäpptysta supportrar kunde pusta ut och segerjubla efter slutsignalen. Trots ännu en blytung uddamålsförlust sjöng och hyllade vi HIK efter matchen med ett högt och taktfast ”Vi älskar Lunden”. Dessvärre är den här säsongen i princip redan körd för HIK:s del gällande topplaceringar. HIK har alltså förlorat tre matcher hemma mot topplag, och då har vi alltså inte ens mött dessa borta. Inget talar väl för att vi ska vinna mot dessa på bortaplan? Jag hoppas jag har fel, men jag ser inte något som överhuvudtaget kan förändra det scenariot.
Vi bryter ihop och kommer igen (hoppas vi)! Returmöte i Fagersta på Trettondagen är nästa match på menyn. Vi får se om någon av oss bemödar sig att åka upp.
Söndag 26 december (Annandag Jul) 13:30, Sollentunavallen:
Helenelund – Västanfors 6-7 (1-5), publik: 182. Ca 10 Lundeners (optimistiskt räknat), och ca 30 Västanforssympatisörer.
Målskyttar HIK: 1-1 Hård (14), 2-6 Mökander (63), 3-6 Johansson-Olofsson (67), 4-7 Hård (82), 5-7 Hård (89), 6-7 Söderström (91).
Målskyttar VIF: 0-1 Bergman (14), 1-2 Sundberg (21), 1-3 Håkansson (30), 1-4 Augustsson (32), 1-5 Haglund (39), 1-6 Sundberg (69), 3-7 Sundberg (69).
Hörnor: 8-6 (2-0 i mål)
Straffar: 0-0
