En säsongssammanfattning
Ska man sammanfatta ÖSK:s bandysäsong 2025/26 så hamnar man nog i mellanmjölkens land. En typisk mellansäsong som kunde ha blivit mycket sämre om inte de tre musketörerna Filip Bergman, Simon Folkesson och Sebastian Brandt hade skrivit på i sista stund. Träningsmatcherna innan dessa tre var inspelade i laget igen var stundtals avgrundsdjupa. Nu blev det mycket mer stabilitet och styrka och till syven och sist så är jag ändå ganska nöjd med säsongen. Vi hamnade precis i mitten, på 7:e plats och det är ju faktiskt en liten förbättring om man jämför med fjolåret. Vi började så smått att spela in våra egna unga killar och de kommer alla att ta stora steg framåt nästa säsong, det är jag helt övertygad om. Dock vore det väldigt bra om åtminstone en av de tre musketörerna blev kvar en säsong till för stabilitetens skull.
Vilka var då säsongens höjdpunkter. Ja det var inte lika mycket berg och dalbana som ifjol men de två största höjdpunkterna hittar jag faktiskt i säsongens första och säsongens sista matcher. Vi inledde med att slå Ljusdal hemma. Ljusdal kom från Elitserien och utmålades som vanligt av många så kallade experter till seriefavorit. Jag var mer skeptisk till detta. Det är mycket ovanligt att lag studsar tillbaka direkt efter att ha åkt ur och Ljusdal var inget undantag, de var egentligen aldrig riktigt nära att ta en kvalplats även om de avslutade säsongen mycket bra. Att ÖSK var det första laget att rycka fjädrar av tuppen gjorde ju inget. Hela laget gjorde en fantastisk premiärinsats när man tog en ganska meriterande seger mot Ljusdal.
Den andra höjdpunkten tycker jag var säsongsavslutningen när de gulsvarta äntligen lyckades vinna borta mot Tranås på Bredstorp. Den arenan har varit en olycksarena för ÖSK och jag har säkert varit där 10 gånger och i de allra flesta fall har ÖSK varit favoriter, men aldrig har jag fått se en seger förrän nu i år. En riktig toppmatch av ÖSK, där de unga påläggskalvarna fick en hel del speltid och gjorde flera av målen.
En match till som stack ut var den fantastiska vändningen borta mot Mölndal. Där var både jag och Sebastian Lundgren riktigt förbannade efter flera märkliga domslut och ett uselt ÖSK spel. Men likt fågeln Fenix så reste sig hela laget och det visade sig att ilska kan försätta berg och vi fick till slut med oss en tvåpoängare.
Nu är vi mitt uppe i silly säsongen och där måste jag säga att ÖSK:s sportgrupp med Micke Kåretun i spetsen har jobbat på bra. Redan i slutet av mars har vi en trupp på 16 man under kontrakt och de flesta på två år. Starkt jobbat! Vid den här tiden ifjol har jag för mig att truppen bestod av endast fyra man. Det finns väl åtminstone fyra platser till att fylla i den nya truppen och man hoppas ju på att det kan vara någon lite extra meriterad spelare som ska ansluta. Dock är det absolut ingen panik i nuläget, när grunden redan är lagd. Vi ligger nog längst fram av alla Allsvenska lag på den punkten skulle jag tro. Av nyförvärven så sticker kanske hemvändaren Edvin Thapper ut mest. Han har vi ju tidigare fått se vad han går för i ÖSK och nu ansluter han alltså under ett riktigt kontrakt och inte som lånespelare. Även Emil Arvin blir ett intressant nyförvärv. Att han brukar ha krutet tort i form av sin bandyklubba har vi ju fått erfara när vi mött Falu BS. Att han nu ska sätta sina strutar i gulsvart tröja är mycket bra.
Vad ska man säga i övrigt om bandysäsongen? Jo, naturligtvis var det väldigt stort av Edsbyn att först ta sig till final efter att bara ha kommit på 7:e plats i serien. Inget lag har någonsin lyckats med bedriften att ens ta sig till semifinal efter att ha kommit på en så låg serieplacering. Edsbyn tog sig hela vägen till final och i finalen så krossade man storfavoriten Villa med hela 8-2! Denna utklassning är dessutom den största finaltriumfen sedan IFK Uppsala vann i den legendariska finalen 1933 mot Karlstads Göta med 11-1. Man kan inget annat än lyfta på hatten för de rödblåa.
Att Boltic skulle ramla ur Elitserien tippade nog de flesta, dock får man ge värmlänningarna att de faktiskt var med så pass att de hade en teoretisk chans att hänga kvar in i det sista. Deras avtryck i Elitserien handlade dock mycket om de beryktade fansen som klubben dras med. I Västerås och Vänersborg blev det kalla handen, där stängde man bortasektionen när det var dags att möta Boltic. I Frillesås hade man en annan taktik och där välkomnade man dem med öppen famn först. När man sedan hade läst på lite om supporterklubbens historia så fick man kalla fötter och gick ut med att man skulle avgränsa Bolticfansens utrymme starkt och att man hade tagit in väldigt mycket vakter. Boltics sorti från Elitserien handlade även det mest om våld. Efter att Hammarby hade slagit ett slags rekord genom att göra 3-0 redan i matchens första tre minuter så var matchen redan där avgjord. Då gick ett antal Hammarby fans upp på Boltic supportrarnas läktare och där gick man vad jag förstår närmast bärsärk. Hammarby tog på sig allt ansvar för den incidenten och fördömde vad dess supportrar hade gjort. Senare kom det fram att Boltics supportrar hade härjat rätt friskt utanför arenan och varit inblandade i ett flertal slagsmål och att Hammarbys supportrar då gav igen.
Kvalserien blev som vanligt jämn och spännande. Det är märkligt att vissa lag har nästan alltid turen med sig medan för andra så grinar oturen dem alltid i ansiktet. Detta fick vi erfara igen i kvalserien. Där hade Nässjö skaffat sig ett kanonläge och genom att slå IFK Vänersborg hemma i sista matchen kunde man säkra Elitserie avancemang och därmed spela ner Vänersborg i Allsvenskan. I halvtid ledde Nässjö också men efter ett par fllipp flopp mål för bortalaget så blev det en uddamålsseger för Vänersborgarna och man räddade på så vis återigen Elitseriekontraktet. Vi minns ju alla att när Vänersborg trillade ut för två år sedan så hade man som vanligt tur och fick ta Motalas plats när dessa begärde sig ner till division 1. Nässjö däremot har aldrig haft en sådan tur. Jag vet faktiskt inte hur många gånger man kvalat till Elitserien utan att lyckas komma dit. Vid någon period så kvalade man fem år i rad utan att lyckas och detta är väl ett slags rekord. Dessutom hade Nässjö chansen i den sista seriematchen, som även den skedde på hemmaplan, att vinna serien om man hade slagit Tillberga och på så vis ta sig upp. Även den chansen missades alltså. Nässjö får ta nya tag i Allsvenskan nästan år och Tillberga får försöka att hänga kvar. För övrigt är väl även Frillesås ett lag som är begåvat med en stor skopa tur. Av de sju år som man har legat i Elitserien så har man hamnat i kval fem av gångerna. Den gång man kom sist och borde ha åkt ur så blev det pandemi och förbudet bestämde att inget lag skulle åka ur detta år.
Jämt var det också i kvalserierna upp till Allsvenskan. Vi får hälsa IFK Motala välkomna upp till Allsvenskan nästa säsong. Det var väldigt länge sedan vi mötte östgötarna. Det blir naturligtvis en trevlig bortaresa för oss i Svampen. Man kan hoppas på att det blir en onsdag i mitten på december eller i mitten på januari. Då bör vi kunna fylla en storbuss med glada Svampar. Sedan kommer det säker en hel del IFK fans till Örebro också, när vi möter dem hemma. Roliga publikmatcher, det gillar vi. SIF Norrtälje var också nära att ta klivet upp men de föll på mållinjen mot Mölndal. Det hade blivit en rolig bortaresa till ett mål där vi Svampar aldrig har varit på någon bandyresa förr.
Nu tar Örebro redaktionen en liten paus från skrivandet och jag hoppas att alla trogna läsare återkommer när vi börjar på ny kula någon gång i oktober.
Sedan vet man inte om det kan komma något lite tidigare om det händer något exceptionellt i bandy världen.
