Luton Town – en historisk berg- och dalbana
När Lutons fans tar sig till Wembley på lördag, är det definitivt ingen obekant företeelse. Många av de äldre har varit i de fina salongerna förr.
De har upplevt hur det är i toppen av ligasystemet där man mött de riktigt stora klubbarna. Men de har också varit med om bortamöten på Stonebridge Road mot Ebbsfleet United i femtedivisionen. Livet som Luton-supporter är en historisk berg- och dalbana som har få motsvarigheter. Om ens någon.
Högsta serien nådde The Hatters för första gången under andra halvan av 1950-talet. En storhetsperiod som kulminerade med en FA-cupfinal 1959. Säsongen därefter blev det dock degradering och 1965/66 spelade man fotboll i fjärdedivisionen, bara för att 1974/75 vara åter i högsta serien, dock endast för en säsong. Redan då var Luton Town etablerad som jojo-klubb med härdade fans, liten arena och konstant dålig ekonomi.
Storhetstiden – etablerade på den stora scenen
Main Road, 1983
Slutsignalen ljuder och han springer rakt ut över planen. Armarna är höjda och av bara farten lägger sig slipsen runt halsen. Kostymen är beige och så där åttiotalsbylsig. Mannen som springer - eller dansar eller vad det nu är han gör - är ingen mindre än Luton Towns succémanager David Pleat.
Pleat anländer till Luton 1978 och bygger ett lag som inte bara innehåller talanger utöver det vanliga, utan också spelar en underhållande fotboll. Säsongen 1981/82 vinner man andradivisionen och är därmed återigen en del av finrummet i engelsk fotboll.
Det blir en tuff första säsong och när Pleat rusar ut på Main Road 1983 har man precis klarat kontraktet. På många sätt är det lite av ett under att en klubb som Luton kan hålla sig kvar på den högsta nivån i engelsk fotboll. Framgångskonceptet vilar till stor del på utveckling av talanger och smarta spelarköp.
En av de största Luton-profilerna genom tiderna är Brian Stein. Han började som ytter en gång i tiden, men var som bäst längst fram i plan med sin kvickhet och näsa för mål. Tillsammans med den mer hårdföre centern Mick Harford hade Luton ett anfall av högsta klass. Innan Harford anlände till klubben bildade Stein anfallspar med en annan lovande spelare vid namn Paul Walsh (sedermera Liverpool, Spurs, Portsmouth och Manchester City) som blev framröstad som PFA Young Player of the Year 1984 innan han såldes till Liverpool under sommaren. Men störst av dem alla var nog ändå en elegant mittfältare vid namn Ricky Hill. Sannolikt en av de största talanger som skådats i London-området i slutet av 1970-talet och som sedan blommade ut i The Hatters under 1980-talet.
Managern David Pleat hade skapat ett lag som lirade underbar fotboll, men i slutet av 1985/86 lämnade han för Tottenham Hotspur. Luton fortsatte dock att göra avtryck i den engelska fotbollen. Säsongen 1986/87 hamnar man på en meriterande sjunde plats, vilket är den bästa i klubbens historia. Och än större framgångar skulle följa.
Bild: David Pleat
Cupfinalen – den gyllene generationen når himmelska höjder
Wembley, 1988
Lagkaptenen Steve Foster leder laget uppför Wembleys berömda trappsteg, där pokalen väntar på hedersläktaren för att lyftas av ett Luton Town som äntligen erövrat en stor titel. Foster har till och med tagit av sig sitt enorma pannband, sannolikt i vördnad för det stora ögonblicket.
Klubbens stora höjdpunkt alla kategorier blev ligacupfinalen 1988, när man ställdes mot ett starkt Arsenal, under en säsong då man dessutom tog sig till ännu en semifinal i FA-cupen och slutade på nionde plats i ligan.
Brian Stein gav The Hatters ledningen redan i den 13:e minuten efter en assist av Steve Foster. Länge såg det ut som om drömmen skulle bli verklighet. Men Arsenal kvitterade i den 71: a minuten och tog sedan ledningen i den 74: e. Dessutom tilldelas The Gunners en straff. När ytterbacken Nigel Winterburn lägger upp bollen på straffpunkten ser nog de flesta Luton-fans en unik historisk chans flyga förbi och förbli blott en dröm.
Men målvakten Andy Dibble gör en suverän räddning, vilket får ny fart på matchen och Luton kvitterar genom Danny Wilson i den 82:a minuten, efter ett individuellt misstag av Arsenals mittback Gus Ceasar. I den 90:e minuten slår Luton in en frispark i straffområdet som rensas bort av Arsenal, men bollen hamnar hos avbytaren Ashley Grimes som rycker fram på högerkanten och slår in den till Brian Stein som avgör och Luton Town får lyfta sin första stora pokal (förutom divisionsvinster) med vad som skulle bli den hittills finaste generationen av Luton-spelare.
Cupfinaluppställning: Andy Dibble, Tim Breacker, Rob Johnson, Ricky Hill, Steve Foster, Mal Donaghy, Danny Wilson, Brian Stein, Mick Harford, David Preece, Kingsley Black (Avb: Ashley Grimes, Mark Stein)
Nedåt igen
Året efter gick man till ligacupfinal igen, men då blev Nottingham Forest för svåra. Luton skulle vara kvar i den högsta serien till 1992, det vill säga strax innan Premier League och då de stora pengarna kommer in. Lite typiskt för The Hatters. Ett annat faktum är att engelska klubbar blev avstängda för spel i Europa efter katastrofen på Heyselstadion 1985, vilket också sammanfaller med Lutons storhetstid. Just 1980-talet var en karg period i engelsk fotboll. Då Luton Town var som bäst.
Säsongen 2000/01 åker Luton nere i tredjedivisionen, men tar sig tillbaka till andradivisionen på första försöket. Glädjen blir dock kortvarig, då en ny ägare anländer i maj 2003.
John Gurney – ägaren från helvetet
Kenilworth Road, 2003
Han ser stressad ut medan reportern pressar honom. Snart är det dags för den stora presskonferensen, där den nye managern ska presenteras som en följd av resultatet i tävlingen Manager Idol där bland annat fansen fått rösta på vem de vill ska ta över som manager. John Gurney snurrar in sig i olika resonemang om att det är ett komplicerat förfarande och vill inte avslöja varför det endast är en av kandidaterna som setts anlända till arenan. Det är kaos. Allt är kaos, såsom alla de 55 dagar som Gurney styrde Luton Town.
Tidigare ordföranden Mike Watson-Challis sålde The Hatters till John Gurney i maj 2003 för blott fyra pund, då han inte orkade med att bära förluster på 500 000 pund i månaden. Gurney anländer till en klubb där managern Joe Kinnear konstaterar:
”We got Champagne ideas with Coca Cola pockets.”
Gurney ska vara uppbackad av ett mycket mäktigt, men aningen mystiskt, konsortium och inleder med att ge den hos fansen så populäre Kinnear sparken.
Den nye ordföranden hade storslagna visioner. Bland annat tänkte sig Gurney bygga en formel ett-bana runt en ny arena invid Lutons flygplats och motorvägen M1 med plats för 70 000 åskådare. Samarbete med NFL och NBA skulle ge intäkter på 50 miljoner pund om året. Dessutom fanns planer på att byta namn till London-Luton Football Club.
Utöver det undersöktes möjligheten att slå ihop Luton med Wimbledon FC. Lite oklart exakt hur det skulle gå till, men just oklarhet var Gurneys grej. Han blev genast impopulär hos fansen som vägrade att köpa säsongsbiljetter och stoppade därmed klubbens viktigaste kassaflöde. Redan direkt fick han problem med att betala löner till alla anställda och inte blev det något av hans planerade installation av en enarmad bandit i lagets omklädningsrum.
Det han dock genomförde var att utlysa en omröstning bland fansen efter inspiration av tv-programmet Pop Idol om vem som skulle bli nästa manager. Tanken med Manager Idol var att få tillbaka förtroendet hos Lutons hängivna supporterkärna. Till slutomröstningen gick Joe Kinnear, Mike Newell och Steve Cotterill. Det sägs att Kinnear fick 82 procent av rösterna. Problemet var bara att endast Mike Newell fanns på plats när allt skulle avgöras.
Joe Kinnear var tydligen i Marbella och vägrade befatta sig med klubben så länge Gurney var kvar. Och Cotterill… Ja, ingen hade hört något från honom. Gurney själv sa till Newell att han vunnit med några få röster sedan var det någon form av avvägning mellan styrelsens och fansens röster som skulle tas in i ekvationen, vilket resulterade i att han ringde till den enda icke-närvarande styrelsemedlemmen och frågade vem han ville ha som manager. Ja, eller han räknade med att svaret skulle bli Newell, och så var styrelsen enig och resultatet av omröstningen försvann i någon form av mummel.
Tack vare supporterinitiativet Luton Town Supporters Trust kunde man via olika administrativa manövrar få bort Gurney som lämnade klubben efter blott 55 dagar. Visserligen stridslysten med uttalandet:
"If they expect me to walk away from Luton with nothing, I’ll make very sure there’s nothing to walk away from."
Bild: Mike Newell
Wembley, 2023
Säsongen 2005/06 är Luton uppe i The Championship, men fortfarande dras man med stora ekonomiska problem och säsongen 2008/09 fråntas man hela 30 poäng på grund av ekonomiska oegentligheter genomförda av tidigare ägare. Klubben åker därmed ut ur hela ligasystemet och hamnar i den fruktade femtedivisionen, den som är så svår att ta sig ur. Resan från Championship 2006/07 till femtedivisionen 2009/10 är en historiskt unik utförslöpa. Att därefter ta sig upp till att 2023 spela om en plats i Premier League är därmed en nästan utopisk tanke för de som var med under åren utanför ligasystemet (2010 – 2014). Så spänn fast er nu för att uppleva ytterligare en färd på Luton Towns historiska berg- och dalbana.
