Det är många av oss som saknar Kanté. Det kan man få göra, hans närvaro var ju så underbar, hela han var en stråle solsken i ens fotbollsvardag - och den bästa ”tacklaren” jag någonsin sett.
Ända sedan han lämnade har, vill jag hävda, en viktig del i det här bygget varit att ersätta honom, eller åtminstone: att hitta den spelaren som kan dominera mittfältet, vinna tillbaka bollen och göra oss överlägsna i mitten av plan. Moises Caicedo togs in för att fylla de -ganska stora - skorna.
Missförstå mig rätt: Givetvis har han långsamt hyllats allt mer i takt med att hans prestationer förbättrats. Förra säsongen vann han - välförtjänt tycker jag - årets spelare, och han hyllas ofta av både vi svenska och utländska supportrar - så det är inte så att hans briljans helt gått under radarn, kanske tvärtom - men sekvensen i lördags, när han vann bollen högt två gånger om och sedan frispelade Joao Pedro, fick mig att ställa frågan:
Hur viktig är Caicedo egentligen för det här laget? Underskattar vi kanske, trots alla hyllningar, hans vikt?
Jag vet inte än. Oavsett tycker jag den här krönikan behövde skrivas, för jag börjar älska ecuadorianen allt mer, långsamt håller han på att bli en personlig favorit, och det bör, utan särskilt stora svårigheter, gå att konstatera att han efter Cole Palmer är den bästa värvningen de nya ägarna gjort.
Jag hoppas vi får behålla honom länge.
