Arsenal - West Ham0 - 0
Självklar, frustrerande förlust mot David Moyes hemma i decembermörkret
År 2023 hamras hem genom en spik i kistan, och bubblet både ställs på kylning och åker från Emirates med segern.
Det hör till, det där med att möta West Ham och David Moyes i decembermörkret.
För fyra år sedan spelade lagen på London Stadium och en svensk satt på den nyss vakante tränarbänken, jag tror att det var då Saka och Smith-Rowe gavs sina första Premier League-starter men Arséne Wengers efterträdare Unai Emery var just sparkad och klubben snurrade nedåt avgrunden likt ett Chelsea anno i år.
West Ham tog också ledningen, och domedagsstämningen omgärdandes alltet (vi hade alltså Fredrik Ljungberg på bänken!?) var bland de värre jag upplevt under mina två decennier med klubben.
Det slutade i ett antiklimax, en kvittering som rann iväg till 1-4 och snart var Mikel Arteta tillbaka i klubben - denna gång som tränare.
Jag är inte Mikel Artetas beundrare.
Nej, jag har svårt för det fåfänga, hippa och den här moderna idéen om vissa tränare som ståendes över fenomenet kritik. Sir Alex och Wenger (Mourinho!) levde och frodades i det, men i Klopp och Pep har det kommit en ny generation som helt enkelt inte är okej att kritisera.
"Du har ju roterat en del till den här matchen, Pep"
- "Yes, why, don't you like it?"
Det jag däremot gillar otroligt mycket med Mikel är att han från dag ett hanterade stjärnkyrkogården Arsenal förvandlats till med främst Aubameyang och Özil och sade att ni skärper till er om ni ska stanna.Det var ingen beredd att göra, och medan deras karriärer genast dog på annat håll skärvade Arteta ihop det som lämnats kvar och formade den helhet vi idag ser.
Vi är helt enket en välmående, presterande toppklubb som saknar det sista lilla för att nå högst, och det är en väldigt god prestation Mikel Arteta stått för under sina fyra år.
Men hyllas ska även David Moyes.
Så trött som den andra raka anställningen av honom var av West Ham, lika enkelt effektiv och bra är han och det lag han byggt.
Jag trodde inte på en vinst ikväll - det var för mycket underskattning av december, mellanveckan och David Moyes för att vi inte skulle stå i fällan redan innan matchen började. En pigg start, många obekymrade ansiktsuttryck efter varje knappt missad passning och en etablering av helt rätt matchbild gjorde det inte bättre.
Första halvlek var just en typisk Arteta-matchbild, och Souceks mål *mot all logik* något man indignerat bara får räkna med som bättre lag. Ur väldigt lite har West Ham gjort det till en helt omöjligt uppgift att jogga sig igenom, och joggandet under dessa lätta snöflingor kändes lite som det vi tänkt att ägna oss åt under kvällen.
"Get stuck in", "AWAY", och "Clear it" - häromdagen funderade jag över hos vilka brittiska lag dessa självklara mittbacksfraser försvunnit, och vad det innebär när det ska spelas julfotboll och mycket gör ont.
Hos Arsenal är det helt borta, hos exempelvis Manchester City likaså, men hos ett lag som West Ham tänds tomteblossen varje gång man märker att Gabriel Jesus ligger ner i smärta, en nickduell vinns eller då Martin Ödegaard inte tar beslutet som leder till risk för smärta.
Visst spelar vi snyggt, egentligen hela tiden, men det är aldrig fritt från vackel och det går att bli överkört. Ett par smarta kombinationer som hotar här och där, en någorlunda pigg Saka som utmanar, räcker inte för att vara bättre än ett inspirerat West Ham.
Sättet vi anföll oss fram till Sakas nick i '29 blev typexempel på vilken extrem kvalitet vi har framåt, men med Gabriel Jesus som ligger mer på marken än vad han spelar och redan nämnde Ödegaard som inte heller tar den fysiska kampen stannar det alltför ofta i momentet innan läget.
Kvitteringen hade kunnat komma på ett antal nästanlägen, men då en dålig Areola-utspark snart spelades tillbaka till Bukayo Saka som på sitt enkla manér bara skjuter iväg ett livsfarligt skott i stolpen inte gick i mål så kändes det naturligt att West Ham tog med sig sin ledning ner i katakomberna.
Ett Arsenal med småtråkigt minspel här och där fick lunka efter, och det är återigen vår karaktär jag tycker att man tvingas kritisera.
Andra halvlek började starkt, vår övertygelse närmast oförskämt intakt gjorde att vi vågade komma i våg efter våg och då såg jag samma Arsenal som lett Premier League mer än nåt annat lag under 2023.
Det hade kunnat ringa ett par gånger, men återigen är det just mängden nästanlägen som man tänker adderar ihop till livsfarliga lägen i nån form av ekvation som egentligen inte existerar snarare än det faktiska öppna läget en ser som lurar en - för West Ham är bekväma.
De är bekväma, de har gjort detta hela tiden och då Arsenal behöver göra mål blir det enklare för West Ham att bara göra det.
Vår Mavropanos, som han ju inte är, visade i en ögonblicksbild hur illa en sportchefs roll lätt kan se ut då han vann nickduellen mot främst Gabriel och vrålade in 2-0 via ribban på en hörna man genom främst Bowen grävt fram.
0-2 i 55:e, och där kändes det här nästan klart.
Jag tror inte att vi är såpass bra att vi avfärdar ett West Ham som tagit med sig pekpinnen och almanackan. Tio minuter senare såg jag Martinelli för första gången, på skylten, men med honom och Zinchenko ut och Nketiah och Reiss Nelson skedde dock ingen förändring.
Ett ibland totalt bollinnehav, två lag ganska nöjda med matchbilden.
Går det att lära sig, eller är vår klubb och fotbollsfilosofi dömda till detta öde?
Gabriel Jesus saknar karaktären för att stånga in ett mål mot havet av armbågar - tjeckiska och brittiska som skotska, och med en exempelvis Giroud för ett decennium sedan hade vi troligtvis forcerat in två mål på allt det som nästan skapas nästan hela tiden.
Trossard ut, och Smith-Rowe in - två ganska lika typer i min värld, men som glädjande nog ändå gav viss effekt då Emile verkligen skulle hoppa, forcera eller bara vilja in en reducering.
Ett inlägg som dramatiskt nästan slängnickas in, en löpning där, ett sus genom Emirates; visst kom han in med något.
Tilläggstiden återstår, och den som vill övertyga mig om att det gamla Premier League inte bara skickat det nya en påminnelse om att den minsann lever kvar får svårt att göra det.
Gammal är äldst, den skotska nationalsymbolen är en enhörning för att ett West Ham lett av David Moyes bara behöver en hörning för att nicka in två mål.
Reiss Nelson försöker, så klart, men detta är inte Bournemouth. Clear it, away - allt detta som skriks i varje närkamp våra anfallare inte vinner.
0-2, West Ham på The Emirates.
Jag tror inte att det hänt sen Reece-Oxford förstörde festen vår värvning av Petr Cech utlovade sommaren 2015. Spelstilarna som kolliderade för snart nio år sedan var precis desamma som idag.
Inte ens den avslutningen kunde ta mig i mål, efter att Declan Rice halkat och självbrående erkänt den straff David Moyes också såg var självklar.
Tänkte jag, men så räddar Raya ett tamt försök, som inte hinner landa innan denna perfekt genomförda bortamatch blåses av. .
Vi förlorar rättvist mot en imponerande ligakonkurrent, och berättelsen om matchen måste nog ösas ur karet som är våra skickliga, kvicka, snabba, irrationella men genom sin brist på tyngd fullkomligt lättlästa småkillar i anfallet.
Vi behöver en murbräcka, vi behöver något strykfult som tar och delar ut just stryk. Spanien, den helige katedralen som var årgången 2010, fuskade ju med Fernando Llorente i åttondelsfinalen mot Portugal, och det är det få som minns och pratar om, så nog hade även vår självbild överlevt en Andy Carroll som bara räddade dessa poäng lite här och där.
Annars är det väl mest att konstatera att detta är Premier League, och här snöar det då Arsenal ibland julklappar ihop.
År 2023 hamras hem genom en spik i kistan, och bubblet både ställs på kylning och åker från Emirates med segern.
