Låt mig förtälja en historia för er, en historia som jag om femton år kommer läsa för mina barn som en godnattsaga istället för Grodan Boll som min far läste för mig. detta är historien om en hjälte i oklanderlig frisyr, Niko, som kliver in och först räddar prinsessan Eintracht och dess örn från draken Zweits klor, varpå han sedan tar denna prinsessa till toppen av Bundeslig... Okej, det där går kanske inte riktigt ihop sig, men ni förstår poängen. Denna säsongen kommer gå till historieböckerna, ty det är Januari och vi är änu kvar i titelstriden. 

Frankfurts match i går var av speciell karaktär. vi hade aldrig vunnit på Veltins Arena innan och kom dit med skador och avstängnigar på nyckelspelare och efter en besvikelse mot Leipzig behövdes en positiv insats i matchen mot Königsblau som vi slog på hemmaplan på ett brinnande hett Waldstadion en brinnande het dag i augusti. Jag väntade mig enn bedrövlug insats som start på en medioker vårsäsong, likväl, detta hände inte. Motsatsen.

Vi spelade ingen fin fotboll, men vårt omställningsspel och solida försvarspel gjorde livet svårt för spelarna, liksom för de blåklädda siupportrarna i kurvan och när Alex Meier gjorde ett-noll genom en inövad variant såg det uppenbart ut att vi skulle vinna, för Schalkes anfall såg mer uddlöst ut än en lat snok utan tänder. Kul att se Lindner göra bra ifrån siugf i målet, lika kul att se Barkok imponera ånyo i sin första start i Bundesliga. Hrgota spelade väl, likaså Meier även fast hans roll i pressepelet var obefintlig och mer var en uppspelspunkt i långbollarna. 

Likt Coldplays magiska Viva La Vida så vackert förtäljer:
"Revolutionaries wait, for my head on a silver plate,
Just a puppet on a lonely string,
Oh, who would ever want to be king"

 Den blå kungen är död, örnen flyger vidare. 

Slutet gott, allting gott.