Att gå in i en match och veta att man ännu inte vunnit en enda bortamatch i årets Allsvenskan och nu förväntas göra det utan komplikationer är ingen enkel uppgift. Enköping skulle slås, och gärna med både två och tre måls marginal. Vinsten kom, den tackar vi för. Att vi "bara" vinner med 1-0 spelar mindre roll. Vi håller nollan och de tre poängen var viktigare än allt annat.

Inledningen av matchen var krystad, nervös och tafflig. ESK skapar sin kanske farligaste chans innan det ens hunnit gå två minuter. Bollen passerar en bländad Bengt Andersson högra stolpe med otäckt liten marginal. Den följande kvarten är också den orolig och fler blåvita en jag själv lär ha tänkt både en och två negativa tankar vi det här laget.

Enköpings långa bollar blir mindre och mindre precisa och det tryck man inledningsvis skapade avtar alltmer. Det är nu man kan se hur Blåvitt flyttar upp sina positioner, blir säkrare i sitt passningsspel och vågar hålla i bollen den där extra tiondelen. Det är precis vad Markus Holmqivst gör när han skickligt vinner bollen på mitten, driver framåt och serverar Långås en djupledsboll i bästa Martin Ericsson-anda. Långås tar i mitt i steget, skär in och placerar säkert bollen bakom Enköpings burväktare Henrik Johansson. 1-0 till Blåvitt är ett faktum.

Efter Blåvitt ledningsmål har Enköping mycket svårt att återta det tryck man till en början skapade. Istället är det Blåvitt som tar över mer och mer. Martin Ericsson och Markus Holmqvist gör en mycket imponerande insats på mittfältet och fördelar arbetet bra. Anfallen kommer allt som oftast central, genom mittfältet, och inte på någon av kanterna. Jonas Henriksson blixtrar bra stundtals till och det fina samarbete man vant sig vid med Dennis Jonsson ser man inte till. Inte heller Jimmy Svensson eller Hjalmar Jonsson imponerar. Jimmy slår sina inlägg med precision, men man måst kunna kräva mer.

Det är en sömning första halvlek som vi ska vara nöjda att vi leder. Vi skapar något fler och farligare chanser och äger ju längre matchen lider bollen mer än Enköping. Men vi imponerar inte på något sätt.

Andra halvlek så, inga byten, inga synbara förändringar från firma Johansson/Olsson. Mittfältet är fortfarande under blåvit kontroll och dominans och i takt med att Enköping flyttar upp sina positioner för att åstadkomma en kvittering, tillåts vi komma i allt fler och farligare kontringar. Långås är den som tar för sig mest och för mycket boll och yta tack vare Diallos uppoffrande spel. Diallo blir bättre för varje match, det är ingen tvekan om den saken.

Att just Långås är den som nätar och avgör matchen gläder mig. Att han efter all kritik tagit sig samman, arbetar ännu hårdare och blivit ännu bättre är ett av vårens stora glädjeämnen. Nämner man Markus Holmqvist starka insats måste även Kalle Svensson nämnas. Kalle gör en godkänd insats som mittback bredvid Magnus Erlingmark. Kalle gör ett par misstag, men med tur och skicklighet kan de redas ut. Med Risp och Ölme snart spelklara behöver vi inte oroa oss över defensiven. Till matcherna mot AIK är det istället Milds eventuella frånvaro som gör mig mest nervös.

Skall man leta upp något negativt med den här första bortavinsten för året, så är det att vi har chansen både en och två gånger att punktera utan lyckas. Kylan som kan verka marginell är i själva verket ett tydligt tecken på att vi fortfarande har en hel del att arbeta med.

Istället vill jag avsluta positivt, glädjas åt vinsten och att vi håller nollan. Mest gör jag det i tanke på det tuffa skadeläget och matchens betydelse och karaktär. Sen kan inte undgå att tänka hur matchen skulle beskrivas om den var under Stefan Lundins ledning. Jag kan inte heller undgå att inse att vi vinner.