På vägen hem ifrån Vångavallen denna måndagskväll började det så smått att droppa från himlen. Det slog mig då att om inte annat hade vi tur med vädret.

Förövrigt var detta ingen match som på något sätt kommer att skrivas in i historieböckerna. Skulle den hamna där blir det under fliken årets eller århundradets tråkigaste. Det som presterades på plan av dessa två lagen var långt under de mått som kan ge ett godkänt betyg på något vis men ändå finns det även för mig gränser och nedan följer några av dom.

Det var årets sämsta publiksiffra på 2019 personer och det är skamligt. Det är även skamligt när ett hundratal går i pausen. Det är ännu mer skamligt när vissa går innan matchslut och det är ännu skamligare att Kalmars klack på i runda slängar tio personer hörs mest av alla på Vånga. Men vi hade i alla fall tur med vädret.

Redan i laguppställningen som kastades ut över pressläktaren kvarten innan matchstart var det tydligt hur TFF skulle spela. Här skulle det hållas tätt i sextio minuter och satsas på kontringar. Problemet med all sådan taktik är att man riskerar att hamna väldigt långt ner i banan och det gjorde vi med beröm. Detta är en gammal synd som vi nu upprepat ett antal gånger och det känns darrigt nästan hela tiden. Problemet blev som vanligt att ytan framför straffområdet bara befolkades av motståndare som enkelt kunde rulla runt bollen. Men vi hade i alla fall tur med vädret.

Matchen i övrigt var det inte mycket att orda om förutom att Richard Richardsson fick göra sin debut en bit in i andra halvlek då "Fritz" fick utgå. Efter matchen tyckte Richard "Att det gick perfekt så när som på ett inlägg" och det är bara att hålla med. Hade TFFs förmåga att hitta målvakter kunnat översättas på utespelare hade vi inte behövt ligga där vi ligger men samtidigt får de massor av träning och vem blir inte bra av det.

Samtidigt när man står inför slutsummering av denna match finns det några goda saker man kan ta med sig. Det första är att vi nu har en poäng mer än när matchen startade och att det finns en och annan ljuspunkt på spelarfronten. Det som roar mig allra mest denna gång är att det är tre färgade spelare som får med beröm godkänt. Det är Ademolu för hans eviga springande, Owusu för att han i alla fall försöker vara först på bollen och sist men inte minst Justice för hans försök att spela fotboll. Sägas skall dock att det bästa av allt var turen med vädret oavsett vad Conny säger.

Igor han glömde jag nästan men han var som vanligt. 1 varning för filmning i fjärde minuten och sedan sju offsidelöpningar som ledde till sex avblåsningar så visst kände jag igen honom.