Ja, för vilken geist man går in i veckan med. Glädjeruset efter premiärvinsten mot förra årets Allsvenska vinnare la sig något efter deras efterföljande förlust mot Örgryte, och även om Sirius är en av årets tuffaste bortamatcher var det en tung förlust.

Örgryte tippades sist av en samlad expertis inför årets allsvenska men hade inför lördagen inlett med att skaka MFF i premiären och slå Mjällby. Ett lag med självförtroende som också började lördagsmatchen piggt med en hög och effektiv press. Men efter några minuter kändes de där inledande frenetiska minutrarna mest naiva. En historisk kross där 8-1 var i underkant.

Vänsterkantens dominans

Noah Perssons första start för året och utöver målet och assisten var det skönt att se samarbetet på vänsterkanten flyta på med Victor Lind. Kalles inledande elvor har haft en mer defensiv prägel vilket inneburit bänken för Persson, men hemma mot Örgryte fanns det ingen anledning att hålla tillbaka. Med facit i hand var det väl fegt att inte spela Noah mot Sirius, men också förståeligt efter Mjällbyvinsten. Med Noahs ständiga löpningar längs kanten öppnas betydligt fler ytor för Victor, som varit något isolerad första två matcherna. Istället för att tvingas till att slå sin försvarare 1mot1 har han alltid alternativet att kombinera med Noah. Om den vänsterkanten får hålla sig skadefri under säsongen kommer den vara svårstoppad och spruta in poäng.

Konkurrensen i truppen

Inför säsongen kändes truppen ovanligt välbalanserad och färdig och efter de tre inledande omgångarna ser det om möjligt ännu bättre ut än förväntat. Oscar, som ryktades bort inför säsongsstart, har startat samtliga matcher och varit stundtals briljant. Hagen har kommit in och visat klass direkt. Adjei var en av försäsongens starkaste spelare men har blivit förpassad till bänken. Fofana startade de två inledande matcherna och ger ett mycket mer stabilt intryck än tidigare. I varje lagdel, ja i princip varje position, är det benhård konkurrens om startplatsen. Å då har jag inte ens nämnt anfallspositionen där Abraham är jagad av Kaboré samt en åldrande gammal elektriker..

..som när han växte upp fann ett grönvitt lag

Det var en brokig väg till att få representera klubben ekenhjärtat slår för, men vad gör väl det. Nu är han i grönvitt för att stanna. Det finns flera kulturbärare i dagens bajentrupp, spelare att luta sig mot när det blåser eller när man börjar ge upp på den globala fotbollsindustrin. Besara är givetvis en sådan, Mackan kanske en annan även om han väl kommer lämna sin uppväxtplats om inte alltför länge. Men det finns nog ingen som kan springa fram till en fullsmetad kortsida med en megafon och vråla de orden med samma självklarhet som Nikola Vasic. Han förkroppsligar ramsan, är dess förlänga arm på planen och fyller en viktig plats i truppen, oavsett vad speltiden iår blir. Det är en lång väg att vandra fram till november men årets bajenupplaga är för älskvärd för att inte tro på. Alla andra får börja fly, Halmstad näst på tur.