Tysk fotboll; idag, igår och imorgon

Idag är Bundesliga, de facto, den ligan i Europa med högst publiksnitt; någon som enkelt kan förklaras av att Tyskland är det land i Europa med störst befolkning. Men bakom detta ligger också en stor, allmän passion för den där runda biten läder med luft i. Inte bara på den högsta nivån, naturligtvis, utan även i underdivisionerna finns en imponerande stor supporterkultur. Intresset för fotboll finns bland alla, och när landslaget Tyskland ska spela en viktig match så är det nästan så att det tätbefolkade landet i söder stannar upp. Alla är med och grämer sig, förbannar sig och gläder sig över såväl med- som motgångar.

Det kanske beror på att Tyskland är, och har varit ett bra tag nu, en nation att räkna med inom internationell fotboll. Tredje flest VM-titlar, flest EM-titlar och alltid respektabla (nåja, nästan alltid) placeringar i stora turneringar har medfört att Tyskland har etablerat sig som en toppnation. Men sen var det den där frågan om spelet. Hur spelar Tyskland fotboll?

Ja, någon sprudlande fotbollsfest à la Brasilien eller Argentina har det inte alltid varit, och för att vara helt ärlig, hur tyskfärgade mina ögon än må vara, så har det tyska spelet genom historien varit effektivt, men samtidigt inte alltid roligt att se på. Vissa accepterar vad de ser, och hävdar att tysk fotboll inte är tråkigare än någon annan, medan andra bestämt hävdar att Tyskland egentligen inte finge spela boll alls; endast för att de gör det så himla tråkigt.

Jag bläddrade häromdagen igenom det nyaste avsnittet av fotbollstidningen Four-Four-Two och blev en aning förskräckt. Det enda som egentligen påminde mig om tysk fotboll var en bild på Bjärred (P. Andersson) från tiden när han spelade i München. Tragiskt, tycker jag, för den svenska befolkningen vet inte ens vad de går miste om. Sprudlande fotbollsfester har varit faktum i varenda av de sju Bundesligaomgångar som varit. En liga där nykomlingar som Hoffenheim spöar skiten ur det mesta motståndarna bjuder på och till och med bjuder toppkandidaterna på riktiga utmaningar. En liga där Bayern München darrar och Hamburg går från klarhet till klarhet. Helt utan Van der Vaart.

En liga där det blir mycket mål, och man spelar offensivt. Där man dessutom framförallt spelar rolig fotboll. Jag ser inga nackdelar där, gör ni? En sak är klar, Bundesliga har under de senaste åren blivit en liga att räkna med på riktigt, och nu tycker jag att det är på tiden att även Sverige börjar räkna med den! Visst, England med den hårda atmosfären och de små arenorna, Spanien med den heta rivaliteten och Italien som bjuder på en hel del Schwalben (även om de har tendenser att mer se ut som döende svanar) i all ära, men tänk er att få alla tre på samma gång?

Tänk Ruhrderby i Dortmund. En stor arena med underbar publik och en kortsida full av fans som vrålar ut sin glädje. Bra fotboll, bra spelare på plan och en oviss utgång. Tänk fotbollsfest, tänk massor av mål och rolig fotboll. Tänk…

Tyskland

----

Detta var artikel nummer ett från mig, Jonas Fischer, en tysk på villovägar i det kalla Sverige. Ett enormt fotbollsintresse blandat med en obskyr hobby att sätta bokstäver på papper (eller på skärmen) kommer förhoppningsvis att resultera i ett gäng artiklar i framtiden. Hoppas att de kommer vara såväl läsbara som läsvärda.