Villarreal
2009-04-06 23:44
Krönika: Revanschens tid här här!
Imorgon tisdag möts Villarreal och Arsenal i Champions Leagues kvartsfinal. Vi har sett det förut, men den här gången ska det få ett annorlunda slut. Det är dags för revansch!
Jacob Berntson
8 kommentarer
Imorgon smäller det. Kvartsfinal i Champions League. Villarreal mot Arsenal. Återigen står Villarreal som en underdog inför en större och mer famös motståndare. Denna stämpel som laget som slår ur underläge är inget jag ogillar, men Villarreals skicklighet glöms ofta bort då experter och tyckare ofta pratar om ”det lilla laget” eller ”överraskningen”, och så vidare.
Många journalister ansåg Villarreal vara en drömlottning för Arsenal, och för de andra återstående lagen i turneringen. Och visst, vi är ett mindre lag än Barcelona, Manchester United och Liverpool, men ofta är det som att Villarreals litenhet automatiskt gör oss till ett sämre lag. På tisdag ska vi vara stora. Tisdag är revanschens dag.
För tre år sedan slog detta Arsenal ut Villarreal på ett oförskämt sätt. Engelsmännen (nåja) hade London-matchen och vann den rättvist, men Villarreal hade sin hemmamatch lika mycket och spelmässigt var det en oerhört jämn semifinal. Matchen på El Madrigal präglades av tryck mot Lehmanns mål där Franco hade en av sina stunder och hade många farliga nickar. Samtidigt hade Arsenal livsfarliga kontringar med kanske då världens bäste fotbollsspelare Thierry Henry längst fram. Henry hade något friläge som stack upp mitt i Villarrealpressen men Barbosa i målet stod i vägen hela tiden. Hur det hela slutade minns vi alla. José Mari gjorde det han är bäst på och filmade till sig en straff som den då gröne Clichy fick stå som syndabock för. Sen brände Villarreals störste genom tiderna straffen (tänker inte säga att Lehmann räddade, för det var ingen bra straff) och Villarreal var utslaget och Franco grät efter slutsignalen.
Det är ett väldigt annorlunda Villarreal som möter Arsenal idag kontra det som mötte Arsenal, och inte många av dåtidens nyckelspelare är kvar idag. Av de som är kvar borde revanschlustan finnas. Senna, Javi Venta, Gonzalo, Viera, Cazorla, Franco – dessa spelare sörjer nog förlusten fortfarande. Hos dem finns ett litet kliande sår, en irritation över att vara så nära men ändå långt borta. Kanske trodde de att de aldrig skulle få chansen till revansch på Arsenal. Nu har de chansen.
Mot Arsenal på tisdag ska Diego Lopez bevisa att han är en av världens fem bästa (världens bästa) målvakter. Så att folk faktiskt fattar det någon gång. Mot Arsenal ska Gonzalo och Godin bevisa att de är ett riktigt bra mittbackspar, och att de en bra dag kan ta hand om vem som helst. Capdevila ska bevisa att han bäst kombinerar lungor och teknik. Mot Arsenal ska Marcos Senna bevisa att han var världens bäste 2008 (ja, jag står fast vid det). Ibagaza ska bevisa att han är värd så många fler chanser. Den lille argentinaren är definitionen av en trollgubbe, och hans senaste Champions League-match avgjorde han i stort sett själv. Beppe Rossi ska bevisa att han är Italiens bäste anfallare, och som gammal United-spelare lär han inte vara barmhärtig mot Arsenals backar.
Och Bobby. Mot Arsenal ska Bobby Pires få fart på sina ankfötter. Bobby ska sänka sina gamla lagkamrater. ”Wenger dödade mig” sa Pires angående då Wenger bytte ut honom i CL-finalen 2006, den final han nådde genom att slå ut Villarreal. Då är det dags för dig att döda Wenger, Bobby.
Det har gjort ont ända sen den där försmädliga kvällen för snart tre år sedan. På tisdag kväll har Villarreal chansen att läka såret för gott. Francos tårar kommer att vara värda mödan. På tisdag ska de förvandlas till glädjetårar.
El Madrigal står redo. Låt kanonerna rulla in – det finns en ubåtsarmé väntandes.
AUPA VILLARREAL!
Många journalister ansåg Villarreal vara en drömlottning för Arsenal, och för de andra återstående lagen i turneringen. Och visst, vi är ett mindre lag än Barcelona, Manchester United och Liverpool, men ofta är det som att Villarreals litenhet automatiskt gör oss till ett sämre lag. På tisdag ska vi vara stora. Tisdag är revanschens dag.
För tre år sedan slog detta Arsenal ut Villarreal på ett oförskämt sätt. Engelsmännen (nåja) hade London-matchen och vann den rättvist, men Villarreal hade sin hemmamatch lika mycket och spelmässigt var det en oerhört jämn semifinal. Matchen på El Madrigal präglades av tryck mot Lehmanns mål där Franco hade en av sina stunder och hade många farliga nickar. Samtidigt hade Arsenal livsfarliga kontringar med kanske då världens bäste fotbollsspelare Thierry Henry längst fram. Henry hade något friläge som stack upp mitt i Villarrealpressen men Barbosa i målet stod i vägen hela tiden. Hur det hela slutade minns vi alla. José Mari gjorde det han är bäst på och filmade till sig en straff som den då gröne Clichy fick stå som syndabock för. Sen brände Villarreals störste genom tiderna straffen (tänker inte säga att Lehmann räddade, för det var ingen bra straff) och Villarreal var utslaget och Franco grät efter slutsignalen.
Det är ett väldigt annorlunda Villarreal som möter Arsenal idag kontra det som mötte Arsenal, och inte många av dåtidens nyckelspelare är kvar idag. Av de som är kvar borde revanschlustan finnas. Senna, Javi Venta, Gonzalo, Viera, Cazorla, Franco – dessa spelare sörjer nog förlusten fortfarande. Hos dem finns ett litet kliande sår, en irritation över att vara så nära men ändå långt borta. Kanske trodde de att de aldrig skulle få chansen till revansch på Arsenal. Nu har de chansen.
Mot Arsenal på tisdag ska Diego Lopez bevisa att han är en av världens fem bästa (världens bästa) målvakter. Så att folk faktiskt fattar det någon gång. Mot Arsenal ska Gonzalo och Godin bevisa att de är ett riktigt bra mittbackspar, och att de en bra dag kan ta hand om vem som helst. Capdevila ska bevisa att han bäst kombinerar lungor och teknik. Mot Arsenal ska Marcos Senna bevisa att han var världens bäste 2008 (ja, jag står fast vid det). Ibagaza ska bevisa att han är värd så många fler chanser. Den lille argentinaren är definitionen av en trollgubbe, och hans senaste Champions League-match avgjorde han i stort sett själv. Beppe Rossi ska bevisa att han är Italiens bäste anfallare, och som gammal United-spelare lär han inte vara barmhärtig mot Arsenals backar.
Och Bobby. Mot Arsenal ska Bobby Pires få fart på sina ankfötter. Bobby ska sänka sina gamla lagkamrater. ”Wenger dödade mig” sa Pires angående då Wenger bytte ut honom i CL-finalen 2006, den final han nådde genom att slå ut Villarreal. Då är det dags för dig att döda Wenger, Bobby.
Det har gjort ont ända sen den där försmädliga kvällen för snart tre år sedan. På tisdag kväll har Villarreal chansen att läka såret för gott. Francos tårar kommer att vara värda mödan. På tisdag ska de förvandlas till glädjetårar.
El Madrigal står redo. Låt kanonerna rulla in – det finns en ubåtsarmé väntandes.
AUPA VILLARREAL!
