Inför U21-Finalen: Tyskland - England

Det kunde väl ingen ana att det skulle vara den bitvis sjukt neurotiske och labile ytterbacken Stuart "Psycho" Pearces lag som skulle bryta straffsparksförbannelsen för England. "Psycho" var själv med 1990 och brände straff. Förstå mig rätt. Jag älskar spelare av Psychos kaliber. Fullständigt hänsynslösa mot båda sig själva och mot sina motspelare. Psycho var en legend och hade inte Anthony Perkins redan gjort Norman Bates i "Psycho" för Alfred Hitchcock, så hade han varit som gjuten för den rollen. Jag kan se duschscenen framför mig. Stuart Pearce glidtacklar undan Vera Miles i duschen och kastar en dobbsko på henne. Fantastiskt. 

Var var jag?

Final i U21-EM. Här höll jag på att tappa tråden. Tyskland mot England i ett härligt gatlopp på Swedbank Stadion eller New Malmö Stadion eller något sådant. Misstänker att jag nu mailbombas av Malmöbor som skriker "Nya Malmö Stadion för hilvitte". Jag finns på semester i Yngsjö i slutet av Juli och då kan vi bygga sandslott ihop och diskutera tyska verbformer. Det tycker jag om. Det är min latin, katekes och porr. U21-EM-final mellan dessa två giganter i fotbollsvärlden. Tyskland och England.  Gary Lineker sade "Soccer is a game for 22 people that run around, play the ball, and one referee who makes a slew of mistakes, and in the end Germany always wins."  Han sade det efter 1990, då Tyskland slagit ut England ur VM på straffar. Det har hänt förut. Flera gånger. 1996 missade Southgate mot Tyskland. 

Det laddas stenhårt inför matchen och jag skänker båda lagen mina innersta tankar;

Tyskland

Det såg lite mörkt ut ett tag mot Italien. Själv satt jag uppflugen i en stol i ett semesterparadis i norra Spanien och försökte hålla den tyska flaggan högt. Mina grannbar i huset bredvid var från Kassel och vi hoppade jenka efter matchen. Mina resekamrater vurmade för italienare nämligen. Andreas Becks tonårsfjuniga ansikte var glatt som en lax, som just upptäckt att det ingen björn står och viftar efter honom i Mörrumsån, och Becks mål skickade Tyskland till denna episka final. Inte sedan 1982 då Västtyskland mötte just... England i final, har vi sett Schwarz-Rot-Gold i final på denna nivå och Horst Hrubesch vill göra en trippel för Tyskland som vunnit U17 och U19-EM. Tyskland har varit en outsider i turneringen. Jag varnade för dem tidigt och minsann- die Jungadler sind im Finale. 

Tyskland har spelat kompakt i försvaret hela turneringen. Man kan krupit ihop som en igelkott och i den händelse någon ynka boll kommit förbi Howedes mycket välregisserade försvar, så har manuel Neuer skjutit fram armarna som tentakler på en bläckfisk och fångat bollen. Jag gillar Höwedes, som utstrålar rutin och sökerhet, men har också överraskats mycket av Boatengs mittbacksspel, som varit säkert och passningsskickligt. 

Ashkan Dejagah är avstängd i finalen efter två gula kort och här har Hrubesch ett litet problem. Det hade kunnat varit flera då både Marin och Khedira varit skadade, men båda har druckit jägerthé och lindat in kroppen med klassiska tyska Schweinshaxe och är nu pigga och krya igen. Båda spelarna behövs i finalen. Yes box. 

Jag tror på följande uppställning:
Neuer-Beck, Höwedes, Boateng,Boenisch-Castro,Aogo,Khedira,Marin-Özil-Wagner. 

Wagner är en av flera möjligheter på topp för Hrubesch, som också kan välja att skicka fram Marin och spela med Änis-Hatira på vänsterkanten. 

England

Sju mål av sju olika spelare  har England visat upp och kollegor från Sverige meddelade att Pontus Kåmark hade kallat Milners hörnor för "Beckham-klass". Jojo, Pontus; jag skickar en DVD med lite jämförelser.

Englands lag är naturligtvis bra. Laget har spelat en rolig och trivsam fotboll och deras snabbhet med Milner och Walcott är härlig att skåda. Men också ganska så  enkelt att läsa. Walcott är kanske världens snabbaste spelare med boll- när han får med sig den- inom räckhåll för fötterna- och i löpriktning. För de läskunniga, så inser man snabbt att det var tre stycken saker som skulel falla på plats där." Oj, Falk häcklar Arsenal", skriker nu kunniga. Nja, Walcott är en härlig spelare, men det är ofta inte ben, huvud, kropp och boll pratar samma språk. Beck och Boenisch är dock  inga vindsnabba herrar och här kan det yppas luckor, som Pearces pojkar kan leka med. England har Micah Richards centralt. En härligt snabb mittback av det moderna klientelet och som kan slå en passning. Med Muamba och Cattermole har man två tunga spelare att möta på mitten, men Cattermole träffar nog motståndarben oftare än boll. Dock är han jobbig att möta och gör en oerhörd nytta. 

Men England har ett par jobsposter. Dels är Frazier Campbell avstängd efter sin fantastisk obegåvade utvisning mot Sverige. Sådana tacklingar skall alltid beivras med rött kort. Klockrent. Ut. Bort. Iväg. Nu håller jag inte Campbell högt, men han hade varit en idealisk ersättare för Agbonlahor, som kan göra det mesta med en boll och är snabb, målfarlig och gillar att få mackor. Han är stor, stark och skulle störa tyskarna mycket. Nu saknas dessa båda och anfallsvapnen består av Walcott, Milner och troligtvis Adam Johnson. Ingen av de tre är fullblodsstriker även fast Walcott gjorde tre  i landslaget mot Kroatien. Den kanske största jobsposten dock är att Joe Hart är avstängd. Scott Loach ersätter. Han står i Watford normalt sett och är sämre än Hart. Loach stod dock mot Tyskland i gruppspelsmatchen och är van vid tyska mörsare och annat mot målet.

Laget( från Mr Kemeny på Englands-redaktionen)
Scott Loach - Martin Cranie, Micah Richards, Nedum Onouha, Kieran Gibbs - Fabrice Muamba, Lee Cattermole Mark Noble - James Milner, Theo Walcott, Adam Johnson

Resultat: Tyskland segrar. kanske inte på straffar, men nog blir det titel.