Tyskland
2010-03-07 00:09
Tysklandskollen: 1452 minuter senare
Magnus Falk hjälper er att hålla koll på den tyska fotbollen. Vad händer och hur går snacket?
Magnus Falk
"Der Poldi kütt".
Hela domstaden väntande på honom. Till och med kardinalerna, kyrkoherdarna och sparvarna på domspiran hade givit sig av till Rheinenergie-stadion(fan vad jag hatar det namnet- Mungersdorferstadion ; bitte zurückkommen) för att se på när frälsaren återkom till Köln. Sjuka, halta, lytta - de stod på kö för att få sig en klapp och en kram, spetälska ville bli friska och Köln skulle lyftas från botten. Podolski var grabben hela dagen. Hemkomst från Bayern München, där han skulle bli Prinz Poldi, den rättmätige eftertränaren till König Ludwich och kaiser Franz. Det blev inte så..
Det var i somras det. Ballonger upp i luften. Firande. Glada barn och Bratwurst.
Podolski gör sedan ett mål på hela hösten. Hmmm.
Sedan går det match, på match, på match. Soldo spelar honom. Fan, från någonstans kan han väl göra mål. Högerkant? Nä, vänsterkant? Nå, forward? Nä. Podolski spelar, gör inga mål. Tick-tack, tick-tack. Klockan går. Han gör mål i landslaget, men inte i Köln. Tick-tack.
Så; 1452 minuter efter det senaste målet. 1452 minuter; det är 15 matcher det. Femton matcher utan mål. Femton matcher av frustration, illvilja, stolpar, ribbor, mållinjer, missade chanser och förtvivlan. 1452 minuter senare så gör Podolski mål igen. "Der Poldi kütt und schiesst Tore". Podolski har nätat igen, det går svallvågor på läktaren.
Det måste ha varit en sten av modell bautasten som lättat från brösten. Hoppas att han fick undan foten, annars hade han krossat fötterna. Pang. Han var mäkta frustrerad i vecka, svarade vresigt efter landskampen mot Argentina och var mäkta förbannad. Märkt av hans oförmåga att göra mål. 1452 minuter efter det senaste målet i Bundesliga så briserar allt. Se på glädjen, se på euforin. Det var mer än ett mål; det var all världens lade-hemmung och fantastiskt viktigt och extra speciellt kul för Podolski att göra det mot just Bayern München.
Hela domstaden väntande på honom. Till och med kardinalerna, kyrkoherdarna och sparvarna på domspiran hade givit sig av till Rheinenergie-stadion(fan vad jag hatar det namnet- Mungersdorferstadion ; bitte zurückkommen) för att se på när frälsaren återkom till Köln. Sjuka, halta, lytta - de stod på kö för att få sig en klapp och en kram, spetälska ville bli friska och Köln skulle lyftas från botten. Podolski var grabben hela dagen. Hemkomst från Bayern München, där han skulle bli Prinz Poldi, den rättmätige eftertränaren till König Ludwich och kaiser Franz. Det blev inte så..
Det var i somras det. Ballonger upp i luften. Firande. Glada barn och Bratwurst.
Podolski gör sedan ett mål på hela hösten. Hmmm.
Sedan går det match, på match, på match. Soldo spelar honom. Fan, från någonstans kan han väl göra mål. Högerkant? Nä, vänsterkant? Nå, forward? Nä. Podolski spelar, gör inga mål. Tick-tack, tick-tack. Klockan går. Han gör mål i landslaget, men inte i Köln. Tick-tack.
Så; 1452 minuter efter det senaste målet. 1452 minuter; det är 15 matcher det. Femton matcher utan mål. Femton matcher av frustration, illvilja, stolpar, ribbor, mållinjer, missade chanser och förtvivlan. 1452 minuter senare så gör Podolski mål igen. "Der Poldi kütt und schiesst Tore". Podolski har nätat igen, det går svallvågor på läktaren.
Det måste ha varit en sten av modell bautasten som lättat från brösten. Hoppas att han fick undan foten, annars hade han krossat fötterna. Pang. Han var mäkta frustrerad i vecka, svarade vresigt efter landskampen mot Argentina och var mäkta förbannad. Märkt av hans oförmåga att göra mål. 1452 minuter efter det senaste målet i Bundesliga så briserar allt. Se på glädjen, se på euforin. Det var mer än ett mål; det var all världens lade-hemmung och fantastiskt viktigt och extra speciellt kul för Podolski att göra det mot just Bayern München.
