Tyskland
2016-12-09 08:00
Adventskalender – lucka #9
Tysklandsredaktionens Filip Wollin och Axel Falk hjälper dig att räkna ner till julafton i form av en adventskalender med tema tysk fotboll.
Redaktionen
1 kommentarer
I mina ännu yngre år var jag mycket insatt i Premier League, liksom många, och hade inte upptäckt den mer riktiga och magnifika tyska delen av bollsporten vi är så kära i. Således hade jag inte en så stor relation till Bundesliga och mina minnen från tysk fotboll är mer av några speciella spelare, några matcher och sedan några arenor. Jag visste att Bundesliga var bra och att arenorna var välfyllda, men mer än så visste jag ej i min ringa förståelse av sporten. En spelare jag däremot minns från den tiden var Arne Friedrich.
Varför Arne? Ja, det är en bra fråga som du bör fråga hans föräldrar. Känns som ett tvivelaktigt namn för en sådan som honom. Men varför minns jag honom? Friedrich spenderade hela sin karriär hos en klubb, huvudstadens kära Hertha Berlin. Där spelade han från 2002 och framåt tills 2010 när han på ålderns höst gick till ett desperat Wolfsburg. Han spelade också i landslaget från 2002 till 2011 och var ofta en bänkvärmare. Så, varför minns jag honom och hans namn så väl? Jag har genuint ingen aning alls. Var det namnet? Var det hans förmåga att bara dyka upp lite här och var? Såg jag hans namn någon stans och mitt semi-fotografiska minne bara plockade upp det och lade det i tryggt förvar någonstans jag inte kan komma åt? Jag vet inte. Men jag vet att han var en duktig och stabil lirare som man kunde lita på och jag visste att han var en av de mest tyska som fanns.
För mig var tyska spelare idealet, de var spelarna jag ville bli. Även på senare år har det varit så. Som högerback såg jag upp till ytterbackar som Diekmeier, Piszczek och dylikt, samtidigt som jag alltid beundrat Mesut Özil och hans magi. Länge var jag intresserad nog att kunna rabbla upp ett antal lirare för både Bremen, Hamburg, men även Hertha och Schalke. Mitt intresse var aldrig för de största lagen, utan ofta för de något mindre. Exempelvis var min beundran för Diego i Werder Bremen gränslös och när Mesut Özil dök upp, briljant som han var, var deras anfall det jag beundrade mest i hela världen. Detta var nog mest på grund av Arsenals hemska anfallsuppsättning vid denna tidpunkt.
Tillbaka till Arne Friedrich, ty han personifierar mitt tidiga intresse för tysk fotboll. Det är någonting med honom och hans aura. Hans utseende gör honom helt enkelt übertysk, inte nordeuropeisk som Manuel Neuer, utan genuint tysk. Han har ett sådant underligt smil som Per Mertesacker också har som egentligen bara kan översättas till ”Jag hånar dig. För på ditt språk heter hajfensoppa inte haifischschwanzflossenfleischsuppe och ditt språk tillåter inte tre s på raken. Haha.” Arne Friedrich är en sådan som jag alltid tänker på när jag hör ”Arne”, tysk fotboll eller Hertha Berlin. En mutant. Ikon. Legend. Så som det ska vara. Han är fastetsad i min knopp och känner inte för att kliva ur. Det behöver han inte. Han verkar trivas och jag trivs med associationen.
Axel Falk
Varför Arne? Ja, det är en bra fråga som du bör fråga hans föräldrar. Känns som ett tvivelaktigt namn för en sådan som honom. Men varför minns jag honom? Friedrich spenderade hela sin karriär hos en klubb, huvudstadens kära Hertha Berlin. Där spelade han från 2002 och framåt tills 2010 när han på ålderns höst gick till ett desperat Wolfsburg. Han spelade också i landslaget från 2002 till 2011 och var ofta en bänkvärmare. Så, varför minns jag honom och hans namn så väl? Jag har genuint ingen aning alls. Var det namnet? Var det hans förmåga att bara dyka upp lite här och var? Såg jag hans namn någon stans och mitt semi-fotografiska minne bara plockade upp det och lade det i tryggt förvar någonstans jag inte kan komma åt? Jag vet inte. Men jag vet att han var en duktig och stabil lirare som man kunde lita på och jag visste att han var en av de mest tyska som fanns.
För mig var tyska spelare idealet, de var spelarna jag ville bli. Även på senare år har det varit så. Som högerback såg jag upp till ytterbackar som Diekmeier, Piszczek och dylikt, samtidigt som jag alltid beundrat Mesut Özil och hans magi. Länge var jag intresserad nog att kunna rabbla upp ett antal lirare för både Bremen, Hamburg, men även Hertha och Schalke. Mitt intresse var aldrig för de största lagen, utan ofta för de något mindre. Exempelvis var min beundran för Diego i Werder Bremen gränslös och när Mesut Özil dök upp, briljant som han var, var deras anfall det jag beundrade mest i hela världen. Detta var nog mest på grund av Arsenals hemska anfallsuppsättning vid denna tidpunkt.
Tillbaka till Arne Friedrich, ty han personifierar mitt tidiga intresse för tysk fotboll. Det är någonting med honom och hans aura. Hans utseende gör honom helt enkelt übertysk, inte nordeuropeisk som Manuel Neuer, utan genuint tysk. Han har ett sådant underligt smil som Per Mertesacker också har som egentligen bara kan översättas till ”Jag hånar dig. För på ditt språk heter hajfensoppa inte haifischschwanzflossenfleischsuppe och ditt språk tillåter inte tre s på raken. Haha.” Arne Friedrich är en sådan som jag alltid tänker på när jag hör ”Arne”, tysk fotboll eller Hertha Berlin. En mutant. Ikon. Legend. Så som det ska vara. Han är fastetsad i min knopp och känner inte för att kliva ur. Det behöver han inte. Han verkar trivas och jag trivs med associationen.
Axel Falk
