Tyskland
2018-12-01 20:14
Adventskalender: Lucke #1
I Redaktionens Adventskalender berättar redaktör Axel Falk en historia. Här är SvenskaFans Tysklands Julsaga!
Axel Falk
Kylan. Han vaknade upp av den. Fötterna utanför filten, händerna isande och med hackande tänder. Den lilla lampan i taket var inte tänd, utomhus var det beckmörkt och han behövde ett par minuter för att återställa sitt sinne. Mörker. Det kunde få honom att somna om. Men han visste inte hur mycket tid han hade kvar, det var lika bra att nyttja tiden han fått av sitt bryska uppvaknande.
Karl hade under den senaste tiden börjat frukta för sitt liv alltmer. Det hade aldrig riktigt slagit honom, men nu fick han se den i vitögat nästan dagligen. Han tyckte inte om känslan av fruktan, den var skräckinjagande och paralyserande. Men kylan avbröt det tragiska tankemönstret. Fan så kallt det var, menade han. Han hörde ett knarr, med fullfjädrar paranoia vände han sig om kvickt. En ständig fruktan för sitt liv gör sådant mot en människa. Det får de att bli galna av det allra minsta, får de att se det stora i det lilla och det allra minsta i det allra största. Det vänder ens värld upp och ner och i tider som just denna fanns det inte mycket av en värld att vända upp och ner på.
På med stövlarna, mössan på huvudet, gevär på axeln. De första stegen i den snötäckta sänkan gav honom en ny nivå av imaginära köldskador. Han stannade till för att vänja sig, som man gör när man långsamt sjunker ner i ett stekhett bad, och tittade upp mot himlen. Men han såg inte himlen, han kunde inte se någonting förutom snön som föll från en vit bakgrund. Stora snöflingor landade på hans brungröna jacka. Varje snöflinga är unik. Är inte världen underbar!
Det var fantastiskt tyst. Han hade inte varit uppe vid denna tid frivilligt på länge. Han hade vant sig vid det öronbedövande och själskakande ljudet av fallande bomber och exploderande granater. Men nu var det alldeles tyst, ja man kunde nästan höra snön falla med ett dovt och lugnande dån. Kylan motverkade tö, men kylan motverkade också någon slags känsel i hans fötter. Ack ack, stackars Karl.
Antingen hade han vant sig vid kylan, eller så hade fötterna domnat bort, för nu kände han sig synnerligen redo att fortsätta traska i vallgraven. Snön påminde honom om mycket. Alla vintrar under barndomen i Karlsruhe, ack en sådan säker och bekymmerslös tid. Alla dessa juletida marknader i Strasbourg där han traskat i snön med sin syster. Han visste inte varför han farit därifrån, han visste inte varför han nu stod i en snötäckt vallgrav. Det enda han visste var att han hatade engelsmännen. Och fransmännen. Och de där jävla Belgarna. Allt det onda de gjort, alt det som föranlett denna bekymmersfulla tid hade han fått berättat för sig av folk hemma. Så någonstans visste han varför han var där han var, han var stensäker på att hans mening i denna vallgrav var att bringa död åt engelsmännen. Och fransmännen. Och Belgarna. De där jävla Belgarna. Och mer behövde han kanske inte.
Karl hade under den senaste tiden börjat frukta för sitt liv alltmer. Det hade aldrig riktigt slagit honom, men nu fick han se den i vitögat nästan dagligen. Han tyckte inte om känslan av fruktan, den var skräckinjagande och paralyserande. Men kylan avbröt det tragiska tankemönstret. Fan så kallt det var, menade han. Han hörde ett knarr, med fullfjädrar paranoia vände han sig om kvickt. En ständig fruktan för sitt liv gör sådant mot en människa. Det får de att bli galna av det allra minsta, får de att se det stora i det lilla och det allra minsta i det allra största. Det vänder ens värld upp och ner och i tider som just denna fanns det inte mycket av en värld att vända upp och ner på.
På med stövlarna, mössan på huvudet, gevär på axeln. De första stegen i den snötäckta sänkan gav honom en ny nivå av imaginära köldskador. Han stannade till för att vänja sig, som man gör när man långsamt sjunker ner i ett stekhett bad, och tittade upp mot himlen. Men han såg inte himlen, han kunde inte se någonting förutom snön som föll från en vit bakgrund. Stora snöflingor landade på hans brungröna jacka. Varje snöflinga är unik. Är inte världen underbar!
Det var fantastiskt tyst. Han hade inte varit uppe vid denna tid frivilligt på länge. Han hade vant sig vid det öronbedövande och själskakande ljudet av fallande bomber och exploderande granater. Men nu var det alldeles tyst, ja man kunde nästan höra snön falla med ett dovt och lugnande dån. Kylan motverkade tö, men kylan motverkade också någon slags känsel i hans fötter. Ack ack, stackars Karl.
Antingen hade han vant sig vid kylan, eller så hade fötterna domnat bort, för nu kände han sig synnerligen redo att fortsätta traska i vallgraven. Snön påminde honom om mycket. Alla vintrar under barndomen i Karlsruhe, ack en sådan säker och bekymmerslös tid. Alla dessa juletida marknader i Strasbourg där han traskat i snön med sin syster. Han visste inte varför han farit därifrån, han visste inte varför han nu stod i en snötäckt vallgrav. Det enda han visste var att han hatade engelsmännen. Och fransmännen. Och de där jävla Belgarna. Allt det onda de gjort, alt det som föranlett denna bekymmersfulla tid hade han fått berättat för sig av folk hemma. Så någonstans visste han varför han var där han var, han var stensäker på att hans mening i denna vallgrav var att bringa död åt engelsmännen. Och fransmännen. Och Belgarna. De där jävla Belgarna. Och mer behövde han kanske inte.
