Adventskalender: Lucke #10

En fotboll kunde kanske användas som en bomb, tänkte han stillsamt. Han log åt tanken. det var en sådan tanke som svävat iväg för att distrahera honom från annat. Det började nämligen dra ihop sig. det var snart dags. Det kändes i luften, det kändes i benen och det kändes i den redan usla atmosfären att någonting var på gång. Visst var det så. Ovetande för Karl var en plan på gång att formas, en plan lika dum som de senast tre. Den gick ut på att långsamt klättra över vallen för att sedan storma engelsmännens dike. Cunning plan, minsann. 

Karl stod där och tänkte. Han fick så syn på en officer längre bort. Vad gjorde han här? Ja, vad gjorde en officer bland dessa arma lekmän? Den äldre mannen hade ett ärgat ansikte, brungrått hår och en rödlätt hud. Han såg ut som en krigsredo Dieter Hecking, som inte ännu blivit av med Jannik Vestergaard. I ljuset av det Karl hört visste han att stunden var kommen. Han var tvungen att plocka fram fotbollen och rulla den mellan sina tår och marken. Det kanske var sista gången han fick chans att röra en boll. Tänk om så var fallet. Tänk om detta var sista gången ahn rörde en boll. Insikten slog honom. Hårt. Som en klipsk örfil mot iskall kind. 

Alla människor har en sista dörr de kommer gå genom. Alla människor har ett sista andetag att ta, ett sista ord att yppa och en sista bekantskap att avsluta. Alla människor hade en sista gång de fick uppleva sin passion. Tänk om detta bollrull, detta febrila spel med den runda tingesten, var det sista passionerade och underbara han någonsin fick uppleva? Fotbollen skulle ju radera perspektiv, inte ge nya. Was zur Hölle, Fussball? 

Det var den tionde december. Förra året hade det varit en dag som alla andra, en dag då Tyskland långsamy närmade sig julen, där människor långsamt men säkert blev lite snällare för varje dag som gick. Ack, vad allt ändrats. Ack, vad allt blivit mer kaotiskt. Karl kunde bara drömma sig bort, men vem fan brydde sig om drömmar.