Tyskland
2018-12-11 20:14
Adventskalender: Lucke #11
Lucka elva öppnas och bakom den får Karl nytta av sin fotbollskarriär i skyttegraven i Flandern.
Axel Falk
Ett par dagar hade gått sedan atmosfären i skyttegraven indikerat att någonting var på gång att hända. Högt uppsatta officerer hade kommit till skyttegraven från sina normala positioner en bit bakom fronten, vapen hade rengjorts och skötts om grundligt. Lagret hade inventerats och rädslan steg, likaså gjorde adrenalinet och testosteronet hos alla män i graven. Engelsmannen skulle få se på fan, det ansåg de alla. Inte längre var de "grabben i graven bredvid" utan en fiende som till varje pris skulle dödas och slaktas på ett jordigt och iskallt slagfält.
I det karga och kalla Flandern stod det inte många träd. I just detta område, som kallades Ypres, stod det bara två i hela området. Resten var jord, gravar och diken. Mycket av den terräng som funnits hade blivit bortsprängd och en stor del av de små hus som befunnit sig i området hade bränts ner för att undvika gömställen för fienden. Det var ingemansland och det såg ut som det.
Korpral Karl hos tyskarna hade redan gjort upp en rörelseplan för anfallet. Han visste hur han skule springa och vart han skulle. Han visste hur han skulle gömma sig och hur han skulle försöka överleva. Den hopplöshet inför döden han känt innan var n som bortblåst. Han ville inte dö och han skulle skydda sig till varje pris. Han hade tagit sin rörelseplan från sin tid som kontrollerande mittfältsmotor i Karlsruher SC. Han skulle hela tiden vara i rörelse, som om han letade efter yta att ta emot boll på. Sedan skulle han släppa bollen för att snabbt finna en ny yta att ta emot den i. Ytskapande, taktiskt och psykiskt, var en av hans fotbollsmässiga expertiser och han ansåg det mer än brukligt att applicera den även här. Vad hade han egentligen att förlora?
Han skulle inte ha någon ledarroll i detta annalkande anfall, det skulle kaptenen i hans kompani ha, men Karls roll var att planera vissa delar av rörelsen, vissa delar av anfallet och att koordinera rörelser från samtliga inblandade. Det var han bra på. han var planerande, logisk och logistisk. Men ändamålet var död. Och det var ju inget kul.
I det karga och kalla Flandern stod det inte många träd. I just detta område, som kallades Ypres, stod det bara två i hela området. Resten var jord, gravar och diken. Mycket av den terräng som funnits hade blivit bortsprängd och en stor del av de små hus som befunnit sig i området hade bränts ner för att undvika gömställen för fienden. Det var ingemansland och det såg ut som det.
Korpral Karl hos tyskarna hade redan gjort upp en rörelseplan för anfallet. Han visste hur han skule springa och vart han skulle. Han visste hur han skulle gömma sig och hur han skulle försöka överleva. Den hopplöshet inför döden han känt innan var n som bortblåst. Han ville inte dö och han skulle skydda sig till varje pris. Han hade tagit sin rörelseplan från sin tid som kontrollerande mittfältsmotor i Karlsruher SC. Han skulle hela tiden vara i rörelse, som om han letade efter yta att ta emot boll på. Sedan skulle han släppa bollen för att snabbt finna en ny yta att ta emot den i. Ytskapande, taktiskt och psykiskt, var en av hans fotbollsmässiga expertiser och han ansåg det mer än brukligt att applicera den även här. Vad hade han egentligen att förlora?
Han skulle inte ha någon ledarroll i detta annalkande anfall, det skulle kaptenen i hans kompani ha, men Karls roll var att planera vissa delar av rörelsen, vissa delar av anfallet och att koordinera rörelser från samtliga inblandade. Det var han bra på. han var planerande, logisk och logistisk. Men ändamålet var död. Och det var ju inget kul.
