Tyskland
2018-12-15 13:11
Adventskalender: Lucke #12
En försenad lucka pga sjukdom fortsätter Karls historia och resa mot vapenstilleståndet vid jul.
Axel Falk
(Jag ber om ursäkt för att denna kommer så sent. Jag har varit sjuk och har därför valt att inte skriva)
Mannen i bädden bredvid, han hade han kunnat bli en riktigt god vän med om saker artat sig helt och hållet annorlunda. han kanske kunde ha fått Erich att gilla fotboll, att njuta av logikens faktum och att se likheter mellan de två. Framför dem stod ånyo ett spartanskt schackbräde. Armén hade lagt ner lite tid och pengar på att framförskaffa saker för soldaterna att roa sig med. Det fanns diverse spel och andra ting, men framförallt fanns det schack. Schack förbättrade ens logiska förmåga, ens förmåga att planera i förväg och ens förmåga att tänka snabbt och förutspå motståndaren. Detta var sannerligen kvaliteter som behövdes i strid.
Så var det väl egentligen med allt. Allt som fanns där för att hålla moralen uppe hade ett annat motiv i åtanke. Om det fanns en fotboll fanns den där för att de skulle förbättra sina fysiska förmågor, men också för att tänka "vi mot dem", som fotbollens gemenskapande förmåga tenderar att så paradoxalt få folk att göra. Vårt lag mot deras lag. Våra färger mot deras färger. Vårt land mot deras land. Vår kultur mot deras kultur. Slutligen, vi mot dem. Detta var tankegångar som var så utmejslade från staben, men som soldaterna själva knappt märkte av. Visst hade Karls tankar om fienden förvärrats sedan han spelat boll med sina kamrater, men det attributerade han själv aldrig fotbollen, utan sin egen idé om kriget.
Det behövdes sällan ropas högt för att människor skulle bli rädda, sällan behövdes det smälla rejält för att soldaterna i skyttegravarna skulle undra om denna stund var deras sista. Så var det ofta, så hade det om inte annat blivit alltför ofta. För Karl och Erich och de andra fem i deras synnerligen spartanska och enkla barack, hade det varit exakt samma känslor. En smäll hörs, direkt pratas det om sista ord. Ibland är det en omedveten reflex, men reflexens enkla natur visar på en tydlig rädsla och medvetenhet för den oundvikliga döden. Karl tänkte ofta på om han någonsin skulle få känna en läderkulas underbara rull under sina fötter igen, om han skulle känna den smärre smärta som foten alltid åsamkades när läderkulan sköts iväg med full kraft mot ett mål. Han saknade smärtan. Han saknade målet. Vem hade inte gjort det?
Mannen i bädden bredvid, han hade han kunnat bli en riktigt god vän med om saker artat sig helt och hållet annorlunda. han kanske kunde ha fått Erich att gilla fotboll, att njuta av logikens faktum och att se likheter mellan de två. Framför dem stod ånyo ett spartanskt schackbräde. Armén hade lagt ner lite tid och pengar på att framförskaffa saker för soldaterna att roa sig med. Det fanns diverse spel och andra ting, men framförallt fanns det schack. Schack förbättrade ens logiska förmåga, ens förmåga att planera i förväg och ens förmåga att tänka snabbt och förutspå motståndaren. Detta var sannerligen kvaliteter som behövdes i strid.
Så var det väl egentligen med allt. Allt som fanns där för att hålla moralen uppe hade ett annat motiv i åtanke. Om det fanns en fotboll fanns den där för att de skulle förbättra sina fysiska förmågor, men också för att tänka "vi mot dem", som fotbollens gemenskapande förmåga tenderar att så paradoxalt få folk att göra. Vårt lag mot deras lag. Våra färger mot deras färger. Vårt land mot deras land. Vår kultur mot deras kultur. Slutligen, vi mot dem. Detta var tankegångar som var så utmejslade från staben, men som soldaterna själva knappt märkte av. Visst hade Karls tankar om fienden förvärrats sedan han spelat boll med sina kamrater, men det attributerade han själv aldrig fotbollen, utan sin egen idé om kriget.
Det behövdes sällan ropas högt för att människor skulle bli rädda, sällan behövdes det smälla rejält för att soldaterna i skyttegravarna skulle undra om denna stund var deras sista. Så var det ofta, så hade det om inte annat blivit alltför ofta. För Karl och Erich och de andra fem i deras synnerligen spartanska och enkla barack, hade det varit exakt samma känslor. En smäll hörs, direkt pratas det om sista ord. Ibland är det en omedveten reflex, men reflexens enkla natur visar på en tydlig rädsla och medvetenhet för den oundvikliga döden. Karl tänkte ofta på om han någonsin skulle få känna en läderkulas underbara rull under sina fötter igen, om han skulle känna den smärre smärta som foten alltid åsamkades när läderkulan sköts iväg med full kraft mot ett mål. Han saknade smärtan. Han saknade målet. Vem hade inte gjort det?
