Tyskland
2018-12-15 13:21
Adventskalender: Lucke #13
En försenad lucka pga sjukdom, här fortsätter SvenskaFans Tysklands Julsaga.
Axel Falk
De stod vid jordvallen och samtalade. Erich försökte gå in på djupare ämnen såsom politik och filosofi. Han kände en tydlog desperation efter att ha någon att diskutera krigets fasor och anledningar med, men fann inte denna person i den man som stod bredvid honom i skyttegravens lerjord. Han försökte ändå, men Karl bara nickade och försökte leda in samtalet på saker han visste någonting om. Det kunde handla om logik. fotboll eller växter. Ja, Karls botaniska förmåga var en underskattad del av hans attributförråd. Men det visste få om.
Erich fick nog. Frustrerat gick han till verbalt angrepp mot den stackars Karl.
"Mein Gott, du är så platt. Kan du ingenting annat än fotboll och botanik? Väx upp!"
Sen spatserade han iväg, på jakt efter en mer upplyst förmåga att måhända språka om krigets osaliverande fasor och anledningar med. Det skulle visa sig lättare sagt än gjort. Karl stod kvar, med absolut ingen aning om vad som just hade hänt. Han ruskade till och lyckades väcka sin dormanta hjärna. Det smällde en bit bort. Erich, tänkte han instinktivt. Sedan skakade han på huvudet och tänkte. En frustration och ilska växte i honom. Han var väl inte platt. BAra för att inte Karl delade alla Erich svåra och komplicerade ämnen. Vad spelar det för roll? Vad spelar det för roll om man får prata om krigets fasor och anledningar, kriget kommer ändå hänga över oss som en trädhuggorm i Costa Rica.
Vi kan lika gärna bara prata fotboll, tänkte han vidare. För sporten var som en religion, det var räddningen ut ur mörkret, räddningen ut ur den misär han så plötsligt och hastigt funnit sig i. Han hade på visst vis valt sin misär själv, men hade på intet vis kunnat ana vilka hemskheter som skulle bo där. Religionen blev fotbollen, fotbollen blev religionen. Det var hans enda ljuspunkt, hans enda hopp för mental räddning. Dit kunde han fly, där kunde han stanna. Utan vittne, utan hopp och utan offer. Där kunde han stanna och njuta av ljusets heliga briljans. Men nu blev han kvickt varse vad som hade hänt. Inte hade han väl förlorat sin enda vän i sin sista stund?
Erich fick nog. Frustrerat gick han till verbalt angrepp mot den stackars Karl.
"Mein Gott, du är så platt. Kan du ingenting annat än fotboll och botanik? Väx upp!"
Sen spatserade han iväg, på jakt efter en mer upplyst förmåga att måhända språka om krigets osaliverande fasor och anledningar med. Det skulle visa sig lättare sagt än gjort. Karl stod kvar, med absolut ingen aning om vad som just hade hänt. Han ruskade till och lyckades väcka sin dormanta hjärna. Det smällde en bit bort. Erich, tänkte han instinktivt. Sedan skakade han på huvudet och tänkte. En frustration och ilska växte i honom. Han var väl inte platt. BAra för att inte Karl delade alla Erich svåra och komplicerade ämnen. Vad spelar det för roll? Vad spelar det för roll om man får prata om krigets fasor och anledningar, kriget kommer ändå hänga över oss som en trädhuggorm i Costa Rica.
Vi kan lika gärna bara prata fotboll, tänkte han vidare. För sporten var som en religion, det var räddningen ut ur mörkret, räddningen ut ur den misär han så plötsligt och hastigt funnit sig i. Han hade på visst vis valt sin misär själv, men hade på intet vis kunnat ana vilka hemskheter som skulle bo där. Religionen blev fotbollen, fotbollen blev religionen. Det var hans enda ljuspunkt, hans enda hopp för mental räddning. Dit kunde han fly, där kunde han stanna. Utan vittne, utan hopp och utan offer. Där kunde han stanna och njuta av ljusets heliga briljans. Men nu blev han kvickt varse vad som hade hänt. Inte hade han väl förlorat sin enda vän i sin sista stund?
