Adventskalender: Lucke #14

Jakten på det där ansiktet. I allt virrvarr. Det var en av de svåraste saker som Karl haft att göra med. Han ville desperat hitta Erich, men fick en gång ibland för sig att det minsann inte var den bästa av idéer. Låt honom kravla tillbaka. Låt honom inse sitt misstag. Det var så det skulle bli. Karl skulle inte bry sig om det, han skulle istället tänka på sporten han förälskat sig i. Kanska var han platt ändå. Vad brydde han sig om det? Han älskade någonting i alla fall. 

Erichs jakt på en samtalspartner i dessa tider var sannelrigen inte enkel. Han hade hittat ett par, kanske tre, som intellektuellt hade varit kompatibla för honom. Men dessa hade alla sina egna problem, vissa av dem ville inte prata med honom och en annan kände sig inte villig att diskutera krigets anledningar då han skulle kunna hamna i onåd hos staben. Visst var det en risk, men där brydde sig inte Erich. han behövde prata om det, det var hans väg ut ur mörkret, hans väg ut ur det. Den han pratade med behövde inte ens förstå, men bara lyssna. Han hade funnit sig i denna miserabla plats utan att kunna tänka på de konsekvenser det skulle ge, de svallvågor dessa handlingar skulle få på hela hans liv i stort. Den enda vägen ur denna onda psykologiska spiral var att hitta någon att tala med. För nu började det kanskr närma sig, han ville inte dö som olycklig. 

Han hade en fantastisk mustasch, det var Erich tvungen att medge. Det var väl det första han såg. Han påminde om den gamle Otto von Bismarck på fler än ett sätt. Det fanns någonting runt mannen, en bländande karisma som spridde sig genom varje strå av hans essens. Ganska kort var han, en rank högre än Erich. Han såg intelligent ut, helt enkelt. Erich slog sig ner bredvid honom i skyttegraven, en bit bort från där han hade sitt läger. Erich berömde hans mustasch. Mannen tittade på honom. Log snabbt och tittade sedan bort. Var han blyg? Eller var han bara lömsk? Vem visste? 

Han verkade intelligent och den intelligens som fanns strålade ut från hans ord, som var väl valda och kraftfulla. Ofta höll Erich med om dem. Här hade han funnit en samtalspartner, äntligen kunde han dela sina tankar med en som insåg vad han menade och som kunde spinna vidare. Ack ja, ni var allt bra igen. Ingen fotboll här inte, bara politik och liv.