Adventskalender: Lucke #15

Det var som ett hål genom den utmejslade kulissen. En irrationell rädsla. En oro för någonting annat än livet. En ångest? Kanske det. Skulle han dö ensam nu, skulle dödens kalla händer klappa honom på huvudet och leda honom bort från livets barm utan sällskap? 

På andra sidan skyttegraven var Erich djupt i ett intensivt samtal med en annan, en som kunde det här med politik och filosofi. Mannen ansåg saker, många saker dessutom, han hade egna idéer, vissa var även helt otroliga och orimliga, vissa var helt rimliga och även troliga. Men Erich kände sig plötsligt i underläge. Inte intellektuellt, för där matchade han honom, men på ett idémässigt plan. Han kunde förstå vad mannen pratade om, kunde inse vad det var han insåg. men han hade svårt att hitta på nya idéer. han hade svårt att spinna vidare på vad mannen hade att säga. Var det såhär Karl kände?, tänkte han. Tanken viftades bort snabbt och bryskt. 

Erich hade alltid trott att tyskarna hade en stor del i att kriget bröt ut. Men mannen med mustaschen hade nästan lyckats övertyga honom om att det var de där "Engelska hundarna" som förtjänat det krig som åsamkats dem. Kriget var rätt, ansåg den andre. Kriget var rätt väg att gå. Erich var benägen att hålla med, emellertid inte till fullo. Han hade invändningar, så fundemental var sällan världen, ansåg han. Men mannen fortsatte. Engelsmännen skulle dö. De skulle brinna i Dantes inferno. Det fanns ingen återvändo. Den internationella konserten hade kollapsat, världsekonomin var påväg utför. Allt var de imperialistiska engelsmännens fel. 

Erich undrade var han fick allt ifrån. Men var nöjd med att ha någon att prata med om allt. det var en skön känsla att få nya perspektiv. Även om han själv kanske inte kunde bidra med mycket. 

Karl stod och sparkade boll med Ulrich. Det hade de två gemensamt. Men Ulrich var en tämligen platt människa. Vänta nu...