Tyskland
2018-12-17 20:14
Adventskalender : Lucke #17
Hopp om överlevnad, en dröm om en fotbollsframtid och mer i dagens lucka av adventskalendern på SvenskaFans Tyskland.
Axel Falk
Drömmarna började komma. Det var helt oundvikligt. Han kunde försöka hålla dem borta, kunde försöka trycka ner hoppet, men det dök alltid upp igen. Upp till ytan. Från ingenting, alltid när det verkade som mörkast. Han började få idéer kring vad han skulle göra när allt var över, saker han aldrig tänkt på innan, men som han nu desperat ville göra och se. Han visste att det var dumt, men kroppen och knoppen kunde bara inte låta bli att hoppas. Det var en mänsklig instinkt, att finna hopp där det fanns absolut inget.
Han hade så länge lyckats vägra, mestadels för att han hade sett sina kompanjoner i andra kompanier dö ute i fält. Eller sett och sett... Han ahde hört smällarna och hört de avlägsna och dova skriken från själar som lämnade sina jordliga kroppar för att återförenas med sina förfäder. En vägran att tro, en vägran att hoppas på en framtid. Men nu gick det inte längre att trycka ner huvudets instinkter. Ingen hade dött på ett tag, ingen hade på länge tvingats ut i strid för att möta sin skapare. Då var det självklart att drömmarna och hoppet sakteligen dök upp i huvudet. Så var det för Karl. Men hana drömmar handlade inte om att få möta sin familj igen, eller om att få springa genom gult och solbränt gräs en till gång.
Hans drömmar handlade om samma sak som hans barndomsdrömmar handlat om. Det var en fråga om perspektiv, kanske, han var utanför och tittade in. Han ville åt det, men kunde inte nå dit ännu. Men det fanns där, lirkandes och lockandes. Fotbollens eviga förmåga att förälska, Karlsruher SCs personliga förmåga att tvinga en till bedjande. Det var vad hans drömmar handlade om. Som så många gånger innan var fotbollen en tillflykt, men nu var det synnerligen annorlunda. Han konceptualiserade inte bara sporten som han vanligen gjorde. Istället målade han upp en åersonlig bild av vad fotbollen betydde för hans framtid. Vad han kunde göra med den och vad den kunde göra med honom. Det fanns inte längre ett stort och mäktigt "OM" luften. Nu handlade det om ett ljust och luftigt "ATT". Det var upplyftande och förnöjsamt. Men ack så farligt.
1914 hade Karlsruher SC inte ännu tagit namnet som genom den framtida historien skulle komma att bli ikoniskt för staden. Istället hette man KFC Phönix. Sedan han var mycket mycket ung hade han spelat för denna klubb, han hade varit en del av den när de gick ihop med KFC Alemannia, den andra klubben i staden, för att bilda den sammanslagning av klubbar som fanns just nu. Han hade sttt utanför och hoppats, ja bett, för att detta inte skulle betyda en förändring i hans vardag. Så blev det ju. Men förändringen kom en annanstans ifrån och dödade allt vad fotboll hette.
Han hade så länge lyckats vägra, mestadels för att han hade sett sina kompanjoner i andra kompanier dö ute i fält. Eller sett och sett... Han ahde hört smällarna och hört de avlägsna och dova skriken från själar som lämnade sina jordliga kroppar för att återförenas med sina förfäder. En vägran att tro, en vägran att hoppas på en framtid. Men nu gick det inte längre att trycka ner huvudets instinkter. Ingen hade dött på ett tag, ingen hade på länge tvingats ut i strid för att möta sin skapare. Då var det självklart att drömmarna och hoppet sakteligen dök upp i huvudet. Så var det för Karl. Men hana drömmar handlade inte om att få möta sin familj igen, eller om att få springa genom gult och solbränt gräs en till gång.
Hans drömmar handlade om samma sak som hans barndomsdrömmar handlat om. Det var en fråga om perspektiv, kanske, han var utanför och tittade in. Han ville åt det, men kunde inte nå dit ännu. Men det fanns där, lirkandes och lockandes. Fotbollens eviga förmåga att förälska, Karlsruher SCs personliga förmåga att tvinga en till bedjande. Det var vad hans drömmar handlade om. Som så många gånger innan var fotbollen en tillflykt, men nu var det synnerligen annorlunda. Han konceptualiserade inte bara sporten som han vanligen gjorde. Istället målade han upp en åersonlig bild av vad fotbollen betydde för hans framtid. Vad han kunde göra med den och vad den kunde göra med honom. Det fanns inte längre ett stort och mäktigt "OM" luften. Nu handlade det om ett ljust och luftigt "ATT". Det var upplyftande och förnöjsamt. Men ack så farligt.
1914 hade Karlsruher SC inte ännu tagit namnet som genom den framtida historien skulle komma att bli ikoniskt för staden. Istället hette man KFC Phönix. Sedan han var mycket mycket ung hade han spelat för denna klubb, han hade varit en del av den när de gick ihop med KFC Alemannia, den andra klubben i staden, för att bilda den sammanslagning av klubbar som fanns just nu. Han hade sttt utanför och hoppats, ja bett, för att detta inte skulle betyda en förändring i hans vardag. Så blev det ju. Men förändringen kom en annanstans ifrån och dödade allt vad fotboll hette.
