Tyskland
2018-12-18 20:14
Adventskalender : Lucke #18
Vi närmar oss jul, men tragiken stannar inte. Adventskalenderns lucka 18 öppnas och bakom finns psykologisk tortyr för den unge fotbollsälskande Karl i Ypres.
Axel Falk
Att bara gå och vänta. På besked, på en order och på hoppets slut. Varje timme som gick ökade hoppet, men i bakgrunden fanns det hela tiden en idé om att allt kan gå i kras närsomhelst. En order skulle betyda att de skulle storma motståndarens artilleri rakt på. Det skulle betyda en säker död för de allra flesta. Klarade man sig skulle man antingen dö en annan gång, eller så skulle man fastna i provisoriska skyttegravar en bit fram på fältet i ingenmansland. Där ville ingen hamna. Man var säker för stunden. Men att vara säker för stunden är nog värre än att vara död.
Att komma en bit på vägen var inte av intresse för stackars Karl. Han ville få besked, antingen död eller liv. Han ville inte vänta, inte hoppas, men hjärnan gjorde det den kunde för att i alla fall hålla hans psykiska sida vid gott liv. Men att fastna där ute, i ingenstans? Otänkbart. Han ville det inte, han fruktade det. Känna av en stingande känsla av uppfyllnad efter att ha klarat sig en bit, för att bara slås ner igen. Så fort ordern givits var man död, så simpelt var det. Det fanns ingen återvändo, när man slagits in på den felande vägen skulle man fortsätta fela tills fortsatt felande inte längre var en möjlighet. Han ville bryta det. Men det fanns inget sätt att göra det på.
Han undrade vad som skulle hända om han fann sig själv i en grop där ute, fast med en från fienden. Vad skulle han göra? Han kunde ju ingen engelska, det hade han aldrig ansett vara viktigt. Skulle han kunna prata sig ur det? Om den andre kunde tyska hade det ju fungerat. Engelsmännen tyckte ju om sport, kanske kunde han prata fotboll med fienden? Kanske kunde det vara vägen mot överlevnad i en sådan situation. Han skakade på sitt huvud. Naivt. Nej, om han någonsin fann sig i en sådan situation skulle han göra slut på sitt eget lidande. En kula i tinningen och så var det över. Lättare sagt än gjort, skulle det visa sig.
Det var höglvalitativ tortyr. Sådan man ser på film där man hålls på en hemsk sträckbänk tills benen ploppar ur sina gängor. Han började känna sig tunn, som allt för lite smör på en för bred smörgås, och svag mentalt. En ständig kamp med sin egen hjärna kring farhågor och rädslor, men också kring hopp och glädjen i det lilla. Men även det lilla började ge föga förtröstan. Snart fanns det ingenting kvar att tjoa och tjimma över. Han hoppades nästan att ordern skulle ges snart, så han slapp ena psykologiska tortyr.
Att komma en bit på vägen var inte av intresse för stackars Karl. Han ville få besked, antingen död eller liv. Han ville inte vänta, inte hoppas, men hjärnan gjorde det den kunde för att i alla fall hålla hans psykiska sida vid gott liv. Men att fastna där ute, i ingenstans? Otänkbart. Han ville det inte, han fruktade det. Känna av en stingande känsla av uppfyllnad efter att ha klarat sig en bit, för att bara slås ner igen. Så fort ordern givits var man död, så simpelt var det. Det fanns ingen återvändo, när man slagits in på den felande vägen skulle man fortsätta fela tills fortsatt felande inte längre var en möjlighet. Han ville bryta det. Men det fanns inget sätt att göra det på.
Han undrade vad som skulle hända om han fann sig själv i en grop där ute, fast med en från fienden. Vad skulle han göra? Han kunde ju ingen engelska, det hade han aldrig ansett vara viktigt. Skulle han kunna prata sig ur det? Om den andre kunde tyska hade det ju fungerat. Engelsmännen tyckte ju om sport, kanske kunde han prata fotboll med fienden? Kanske kunde det vara vägen mot överlevnad i en sådan situation. Han skakade på sitt huvud. Naivt. Nej, om han någonsin fann sig i en sådan situation skulle han göra slut på sitt eget lidande. En kula i tinningen och så var det över. Lättare sagt än gjort, skulle det visa sig.
Det var höglvalitativ tortyr. Sådan man ser på film där man hålls på en hemsk sträckbänk tills benen ploppar ur sina gängor. Han började känna sig tunn, som allt för lite smör på en för bred smörgås, och svag mentalt. En ständig kamp med sin egen hjärna kring farhågor och rädslor, men också kring hopp och glädjen i det lilla. Men även det lilla började ge föga förtröstan. Snart fanns det ingenting kvar att tjoa och tjimma över. Han hoppades nästan att ordern skulle ges snart, så han slapp ena psykologiska tortyr.
