Adventskalender: Lucke #19

Vindstilla. Ändå svinkallt. Det var ju december trots allt. Runtom i Tyskland spelades det boll på frostskadade gräsplättar med genomfrusna fötter. Bollarna hade ingen vidare pondus heller, iskalla och hårda som få. Var man än satte sin fotbollshungriga själ fanns det ingen duglig gräsplätt. Likadant var läget för unge Karl, ack ja han som är fast i skyttegrav i Ypres. Han fick minsann nöja sig med lera. Lite grus, om han hade tur. 

Knä, huvud, fot. Som en grusbaserad Fritz Walter, fast längre ner i banan. Han drömde om matcher han redan spelat, han drömde om matcher han aldrig skulle få spela. Finaler i turneringar, derbyn och matcher framför tusentals tyskar. Den internationella konserten, men den fanns inte mer. Som ett obekymrat barn klackade han och drömde han i sin relativa misär, tänkte och talade för sig själv. Han var garanterat på väg mot galenskap. Men vem var inte galen? 

Om fotbollen var hans enda positiva ting så fanns det ett numerärt underläge. För det negativa hade en tydlig nivå av grovhet. Det fanns alltid en psykisk djävul bakom varje hörn i varje tankemönster i varje logiskt teorem. Alltid en djävul som vinkade och sneglade med ett helvetiskt och hisnande välkomnande smil. Döden var annalkande och de visste hans hela väsen om. 

Men det skulle minsann dröja. Ingen order ännu, ännu fanns det hopp för de hopplösa. Än var hans tid ej ute.