Tyskland
2018-12-02 20:14
Adventskalender: Lucke #2
Redaktionens adventskalender fortsätter! Här är nästa del i SvenskaFans Tysklands Julsaga:
Axel Falk
Kampen mot kylan var förlorad. Men det visste han redan. En kamrat bredvid honom hade redan förlorat sin stortå till kylan. Ändå hade det inte varit så bistert kallt så länge. Dålig blodtillförsel, ansåg Karl själv. Han visste sådant, ansåg han. Men visst fan var det kyligt i luften och snön som tog sig in så fort man öppnade upp dörren gjorde det inte bättre. Erich i bädden bredvid hade en jobbig förmåga att glömma att stänga dörren. Då brukade Karl skälla på honom, beordra att han skulla ställas inför krigsrätt. Skämtsamt, såklart. Erich var hans enda vän i denna grupp brokiga människor med vitt spridda livsöden.
Somaren hade börjat så bra. Han hade spenderat slutet av maj i familjens stuga i Moseldalen. I närheten av Bernkastel hade han legat och lapat sol i en vecka. Helt ovetande om var han skulle vara blott ett halvår senare. Tänk vad livet är oklart ibland. ena stunden mår man bra och andra studen fruktar man för sitt liv, på alla mänskliga plan. Ena dagen är allt frid och fröjd det största bekymret är hur den där boken man läser ska sluta. Andra dagen står man och trampar vatten för att slippa drunkna. Karl kände av det. Han levde det. Han kände i allra högsta grad av historiens determinism och var till och med på fel sida av den.
I knappa fem månader hade han varit med denna grpp människor. Han hade haft några vänner, främst i andra kompanier, men dessa hade beordats ut i strid och aldrig kommit tillbaka. Det var en risk man fick leva med i den situation de befann sig i. Så Karl fick vänja sig vid känslomässig kyla. Vi kommer alla dö ändå, menade han. Men Erich hade han fått bra kontakt med. Kanske handlade det om att de var i samma kompani. De delade inte mycket, inte många intressen. Erich gillade Nietzsche, medan Karl inte riktigt brydde sig om filosofi. Erich var tio år äldre och njöt av en fin wienervals. Karl, å andra sidan, brukade spela fotboll för Karlsruher SC innan han hamnade här. Det var egentligen hans allra största, ja kanske enda intresse. Men de delade en sak- en fruktan för sina liv. Och kanske handlade deras vänskap om just det- att de skulle dö tillsammans.
Som en kamp mot psyket, som en kamp mot ideologi, befann de sig ånyo mitt i en schackmatch. Det var egentligen det enda de hade i denna helvetesgrop. Schack och kyla, i alla fall just nu. Snö fanns också, de kunde alltså bygga en snögubbe. Men de hade ingen morot. Tänk om det hade varit deras största bekymmer. Så underbart livet skulle ha varit.
En bonde försvann. En annan bonde försvann. Tre till hann försvinna innan Erich tydligt uttryckte hur symboliskt detta var. Bönderna dog för att skydda sin kung och drottning. Borde det inte vara tvärtom? Karl skrattade till. Han förstod inte riktigt vad Erich menade.
Somaren hade börjat så bra. Han hade spenderat slutet av maj i familjens stuga i Moseldalen. I närheten av Bernkastel hade han legat och lapat sol i en vecka. Helt ovetande om var han skulle vara blott ett halvår senare. Tänk vad livet är oklart ibland. ena stunden mår man bra och andra studen fruktar man för sitt liv, på alla mänskliga plan. Ena dagen är allt frid och fröjd det största bekymret är hur den där boken man läser ska sluta. Andra dagen står man och trampar vatten för att slippa drunkna. Karl kände av det. Han levde det. Han kände i allra högsta grad av historiens determinism och var till och med på fel sida av den.
I knappa fem månader hade han varit med denna grpp människor. Han hade haft några vänner, främst i andra kompanier, men dessa hade beordats ut i strid och aldrig kommit tillbaka. Det var en risk man fick leva med i den situation de befann sig i. Så Karl fick vänja sig vid känslomässig kyla. Vi kommer alla dö ändå, menade han. Men Erich hade han fått bra kontakt med. Kanske handlade det om att de var i samma kompani. De delade inte mycket, inte många intressen. Erich gillade Nietzsche, medan Karl inte riktigt brydde sig om filosofi. Erich var tio år äldre och njöt av en fin wienervals. Karl, å andra sidan, brukade spela fotboll för Karlsruher SC innan han hamnade här. Det var egentligen hans allra största, ja kanske enda intresse. Men de delade en sak- en fruktan för sina liv. Och kanske handlade deras vänskap om just det- att de skulle dö tillsammans.
Som en kamp mot psyket, som en kamp mot ideologi, befann de sig ånyo mitt i en schackmatch. Det var egentligen det enda de hade i denna helvetesgrop. Schack och kyla, i alla fall just nu. Snö fanns också, de kunde alltså bygga en snögubbe. Men de hade ingen morot. Tänk om det hade varit deras största bekymmer. Så underbart livet skulle ha varit.
En bonde försvann. En annan bonde försvann. Tre till hann försvinna innan Erich tydligt uttryckte hur symboliskt detta var. Bönderna dog för att skydda sin kung och drottning. Borde det inte vara tvärtom? Karl skrattade till. Han förstod inte riktigt vad Erich menade.
