Tyskland
2018-12-21 14:45
Adventskalender : Lucke #20
Lucka 20, lite försenad. Snart är det jul, men det märks föga i krigets lågor.
Axel Falk
Efter en tids uttråkning kom det till slut, den order som skulle förändra så många liv och splittra så många familjer. En marsch mot fienden var idén. Men det skulle inte bli någon marsch. Det skulle bli mot fienden, men en marsch var inte tu tal om. De skulle försöka springa rakt på. Det var det enda alternativet. Man var hellre utttråkad, hur jobbigt det än må vara.
Karl kände hur han fick kalla kårar. Det började i huvudet, spred sig längs med ryggraden och ner i benen. En obekant kyla gjorde sig ovälkommen och fick honom att känna genuin och skär fruktan för första gången på ganska länge. Det var dags. Han hade nästan börjat tro att de skulle kunna komma härifrån, han hade nästan börjat tro att kriget var över. Det skulle inte varit första gången en väpnad konflikt bara höll i några månader. Men nu insåg han snabbt allt det han aldrig mer skulle få göra, allt han aldrig mer skulle få uppleva i sitt liv.
En tår? Nej. Regn. Kanske tårar, men inte från honom. Det kom från en annan, han kunde höra hulkandet. Generellt sett var det en lynnig stämning, soldaterna var ju där av en anledning och nu skulle de få bevisa sin ultimata dygd en gång för alla. Det var ju trots allt meningen med allt, meningen med deras situation och meningen med deras misär. Paradoxalt nog skulle nog allt ha varit slöseri med tid om ordern aldrig skulle ha kommit. Känslan av "äntligen" blev tämligen påtaglig. Men den skulle dö ut. Precis som många släktband i denna brokiga grupp människor.
Väldigt många hade nu fått sitt dödsbesked. De hade bara några dagar kvar att leva. Men man visste inte vilka det handlade om. Alla skulle inte dö, alla skulle inte förgås i krigets rökfria lågor. Vissa skulle överleva, vissa skulle få åka hem på grund av skador, vissa skulle få kämpa vidare en annan dag. Det tedde sig som om de alla skulle dö någon gång, men sådan är ju människans eviga svaghet och styrka.
Karl tänkte. Inget mer Karlsruhe, ingen mer fotboll, ingen mer vacker gräsplätt där han kunde kicka en läderkula i ett stort nät och bejubla målets oundviklighet. Aldrig mer känna gräset mot sina händer, aldrig mer nicka en stenhård boll och riskera hjärnblödning. Aldrig mer känna fansens skrik, rop och påhejande galenskap. Aldrig mer känna segerns sötma, förlustens bitterhet och det oavgjorda resultatets intethet. Han skulle dö. Det var det.
Karl kände hur han fick kalla kårar. Det började i huvudet, spred sig längs med ryggraden och ner i benen. En obekant kyla gjorde sig ovälkommen och fick honom att känna genuin och skär fruktan för första gången på ganska länge. Det var dags. Han hade nästan börjat tro att de skulle kunna komma härifrån, han hade nästan börjat tro att kriget var över. Det skulle inte varit första gången en väpnad konflikt bara höll i några månader. Men nu insåg han snabbt allt det han aldrig mer skulle få göra, allt han aldrig mer skulle få uppleva i sitt liv.
En tår? Nej. Regn. Kanske tårar, men inte från honom. Det kom från en annan, han kunde höra hulkandet. Generellt sett var det en lynnig stämning, soldaterna var ju där av en anledning och nu skulle de få bevisa sin ultimata dygd en gång för alla. Det var ju trots allt meningen med allt, meningen med deras situation och meningen med deras misär. Paradoxalt nog skulle nog allt ha varit slöseri med tid om ordern aldrig skulle ha kommit. Känslan av "äntligen" blev tämligen påtaglig. Men den skulle dö ut. Precis som många släktband i denna brokiga grupp människor.
Väldigt många hade nu fått sitt dödsbesked. De hade bara några dagar kvar att leva. Men man visste inte vilka det handlade om. Alla skulle inte dö, alla skulle inte förgås i krigets rökfria lågor. Vissa skulle överleva, vissa skulle få åka hem på grund av skador, vissa skulle få kämpa vidare en annan dag. Det tedde sig som om de alla skulle dö någon gång, men sådan är ju människans eviga svaghet och styrka.
Karl tänkte. Inget mer Karlsruhe, ingen mer fotboll, ingen mer vacker gräsplätt där han kunde kicka en läderkula i ett stort nät och bejubla målets oundviklighet. Aldrig mer känna gräset mot sina händer, aldrig mer nicka en stenhård boll och riskera hjärnblödning. Aldrig mer känna fansens skrik, rop och påhejande galenskap. Aldrig mer känna segerns sötma, förlustens bitterhet och det oavgjorda resultatets intethet. Han skulle dö. Det var det.
