Tyskland
2018-12-22 00:52
Adventskalender : Lucke #21
Förberedelse för en slutgiltig stridighet i ingenmansland, Karl målar upp en fotbollsinspirerad taktik för överlevnad.
Axel Falk
Vapen rengjordes, putsades. Det inventerades ännu en gång och man kontrollerade att exakt allt fanns där det det skulle finnas. Ingenting skulle gå fel, åtminstone skulle ingenting kunna gå fel på grund av dålig förberedelse. Man försökte titta bort från den uppenbara faran som liksom tornade upp sig framför dem, man försökte istället se det positiva. Ilskan mot fienden byggdes upp, den gjorde frenetisk och grovkalibrig. Det skulle inte finnas någon rädsla, bara motivation.
Runt i skyttegraven gick det officerer och såg till att alla såg väl ut och att allt var redo. Artilleriet fortsatte brumma på, det smällde liksom vanligt omkring dem, men i mitten av allt sedvanligt tumult var det en tämligen fokuserad grupp soldater som skulle göra upp för sitt liv. Meningen var ju att man skulle chocka motståndaren. Men man visste inte riktigt hur. Skulle man chocka dem genom att anfalla på exakt samma sätt som innan? Hur var tanken där?
Britterna skulle inte ana någonting, menades det. Det grymtades visserligen bland vissa, de mer klyftiga, men annars var det en vedertagen anledning bland fotfolket. Plebejer ska inte bry sig om patriciergöra och vice versa, det var denna situation ett klockrent exempel på. Mäktiga män skickar ut fagra familjemän och deras söner i strid för att slåss deras interna fighter. That's war for you, right there. Och det här var ett makrokosmos av detsamma.
Ulrich, mannen som spelat i gruvlaget från Bochum, satt ihopkurad på marken och skakade. Erich stod och åt en brödbit, fokuserad med både kropp och själ. Karl var någonstans mittemellan dessa två, sinneslagsmässigt. Han var stundtals helt okej, ibland var han fokuserad och till och med motoverad. Men sedan kunde det dyka upp stunder när han fullständigt greps av livsbejakande panik. Han hoppades för sitt liv att han skulle kunna fokusera när visslan ljöd och det var dags att klättra upp för den korta stegen, ut i ingenmansland.
Men han hade ju en taktik i fält, en han lånat från sin tid på mittfältet i Karlsruhe. Han hade redan kommit fram till att krig är som fotboll, en strategisk och deterministisk övning som går ut på att vinna. Han kunde troligtvis applicera sin personliga taktik och ideologi på kriget. Det handlade om att hålla sig i rörelse, hela tiden röra på sig. Det gjorde det mindre troligt att han skulle bli hårt markerad, det gjorde det också möjligt för honom att ta emot passningar i yta. På krigsfältet trodde han att det kunde hjälpa honom undvika skotteld. Med lite tur och lite fint fotarbete kanske han kunde överlav. Så lätt det lät.
Runt i skyttegraven gick det officerer och såg till att alla såg väl ut och att allt var redo. Artilleriet fortsatte brumma på, det smällde liksom vanligt omkring dem, men i mitten av allt sedvanligt tumult var det en tämligen fokuserad grupp soldater som skulle göra upp för sitt liv. Meningen var ju att man skulle chocka motståndaren. Men man visste inte riktigt hur. Skulle man chocka dem genom att anfalla på exakt samma sätt som innan? Hur var tanken där?
Britterna skulle inte ana någonting, menades det. Det grymtades visserligen bland vissa, de mer klyftiga, men annars var det en vedertagen anledning bland fotfolket. Plebejer ska inte bry sig om patriciergöra och vice versa, det var denna situation ett klockrent exempel på. Mäktiga män skickar ut fagra familjemän och deras söner i strid för att slåss deras interna fighter. That's war for you, right there. Och det här var ett makrokosmos av detsamma.
Ulrich, mannen som spelat i gruvlaget från Bochum, satt ihopkurad på marken och skakade. Erich stod och åt en brödbit, fokuserad med både kropp och själ. Karl var någonstans mittemellan dessa två, sinneslagsmässigt. Han var stundtals helt okej, ibland var han fokuserad och till och med motoverad. Men sedan kunde det dyka upp stunder när han fullständigt greps av livsbejakande panik. Han hoppades för sitt liv att han skulle kunna fokusera när visslan ljöd och det var dags att klättra upp för den korta stegen, ut i ingenmansland.
Men han hade ju en taktik i fält, en han lånat från sin tid på mittfältet i Karlsruhe. Han hade redan kommit fram till att krig är som fotboll, en strategisk och deterministisk övning som går ut på att vinna. Han kunde troligtvis applicera sin personliga taktik och ideologi på kriget. Det handlade om att hålla sig i rörelse, hela tiden röra på sig. Det gjorde det mindre troligt att han skulle bli hårt markerad, det gjorde det också möjligt för honom att ta emot passningar i yta. På krigsfältet trodde han att det kunde hjälpa honom undvika skotteld. Med lite tur och lite fint fotarbete kanske han kunde överlav. Så lätt det lät.
