Tyskland
2018-12-23 18:40
Adventskalender : Lucke #22
Medveten försening, blott en timme innan första delen av upplösningen. För alla er som följt- här är lucka 22.
Axel Falk
Under hela 1800-talet och längre därtill hade det tyska riket varit stabilt. Man hade genomgått diverse förändringar, däribland uttåget ur det tys-romerska riket som föranledde detsammas kollaps. Man hade utvecklat en stadskärna i Berlin som blivit en av världens största kulturhubbar och hade utvecklat finfina relationer med diverse större nationer i och med den internationella konserten, ett slags FN-koncept där idéer delades och samtalades om.
Det är inte för inte som man brukar kalla 1800-talet ”det långa 1800-talet”, eller "La Belle Epoque". Man brukar även tala om det fredliga 1800-talet, då länder samarbetade för att förhindra storskaliga krig. Visserligen förekom det konflikter, men de var sällan långvariga och blandade sällan in andra makter än vad som var nödvändigt. Tyskland hade påbörjat en utökad imperialism och hade lyckats knyta åt sig mark i framförallt Afrika, Namibia är det kanske största exemplet på detta, vilket på många sätt förargade britter och fransmän, som traditionellt sett var de stora aktörerna på den internationella marknaden.
Men framförallt hade Tyskland byggt upp fina relationer med storhertigdömet söderut, Österrike-Ungern, vilken allians blev nyckeln för upptrappningen till det första världskriget. Karl Polanyi skrev en bok under 70-talet som kallas ”Den stora omdaningen”, i vilken han förklarar hur gyuldmyntfoten och den internationella konserten i allra högsta grad ledde till att det första världskriget bröt ut. Stean Zweig, en österrikisk författare och filosof under Fin de siecle, skrev någonting liknande, men förklarade att kriget bröt ut för att människor slutade lita på varandra. Man slutade förhandla, man slutade prata och man slutade dela idéer och tankar. Misstänksamhet delade folkslag och stämningen mellan folk, som tidigare varit goda vänner, var nu infekterad och ilsken. Kriget var på så sätt en oundviklighet. Man brukar säga att skottet i Sarajevo var tändstickan som satte fyr på konflikten. Det är en underdrift. Hela huset hade redan matats med bensin och pellets. Skottet var tändstickan som fick hela luftslottet att explodera. Pang sade det.
I det inferno som pågick under fyra år fanns det bara en dag, blott en kort stund, när den vita föaggan viftades. Ett ynka dygn när folket i olika länder blev lite snällare, blev lite mer tillmötesgående och gick tillbaka till de tendenser som fått världen att blomstra blott tio år tidigare. Under julen 1914 hände ett isolerat mirakel, en liten kaffepaus i ett brinnande helvete.
Man är aldrig för ung för att dö. Men man är heller aldrig redo för det. Det kändes i hela lägret, det kändes i varje steg de tog i den iskalla snön, i varje förångade andetag som chippades i kylan. Varje frusna fot var nu ett minne blott, varje haltande ben hade nu en annan mening, varje bekymmer som alla i lägret någonsin haft var nu ett borta i ett virrvarr av dödsångest och glömska. Men det fanns beslutsamhet och ilska i vissas ögon. Man ville döda, och man var beredd att dö för att ta andras liv. Pipan ljöd och de ställde upp sig längs med skyttegravens vall. Stegar fanns förberedda, snön föll långsamt och svagt. Smällar lös upp himlen, månen som börjat träda fram gav dem i alla fall en fördelaktig dödskuliss.
Det är inte för inte som man brukar kalla 1800-talet ”det långa 1800-talet”, eller "La Belle Epoque". Man brukar även tala om det fredliga 1800-talet, då länder samarbetade för att förhindra storskaliga krig. Visserligen förekom det konflikter, men de var sällan långvariga och blandade sällan in andra makter än vad som var nödvändigt. Tyskland hade påbörjat en utökad imperialism och hade lyckats knyta åt sig mark i framförallt Afrika, Namibia är det kanske största exemplet på detta, vilket på många sätt förargade britter och fransmän, som traditionellt sett var de stora aktörerna på den internationella marknaden.
Men framförallt hade Tyskland byggt upp fina relationer med storhertigdömet söderut, Österrike-Ungern, vilken allians blev nyckeln för upptrappningen till det första världskriget. Karl Polanyi skrev en bok under 70-talet som kallas ”Den stora omdaningen”, i vilken han förklarar hur gyuldmyntfoten och den internationella konserten i allra högsta grad ledde till att det första världskriget bröt ut. Stean Zweig, en österrikisk författare och filosof under Fin de siecle, skrev någonting liknande, men förklarade att kriget bröt ut för att människor slutade lita på varandra. Man slutade förhandla, man slutade prata och man slutade dela idéer och tankar. Misstänksamhet delade folkslag och stämningen mellan folk, som tidigare varit goda vänner, var nu infekterad och ilsken. Kriget var på så sätt en oundviklighet. Man brukar säga att skottet i Sarajevo var tändstickan som satte fyr på konflikten. Det är en underdrift. Hela huset hade redan matats med bensin och pellets. Skottet var tändstickan som fick hela luftslottet att explodera. Pang sade det.
I det inferno som pågick under fyra år fanns det bara en dag, blott en kort stund, när den vita föaggan viftades. Ett ynka dygn när folket i olika länder blev lite snällare, blev lite mer tillmötesgående och gick tillbaka till de tendenser som fått världen att blomstra blott tio år tidigare. Under julen 1914 hände ett isolerat mirakel, en liten kaffepaus i ett brinnande helvete.
Man är aldrig för ung för att dö. Men man är heller aldrig redo för det. Det kändes i hela lägret, det kändes i varje steg de tog i den iskalla snön, i varje förångade andetag som chippades i kylan. Varje frusna fot var nu ett minne blott, varje haltande ben hade nu en annan mening, varje bekymmer som alla i lägret någonsin haft var nu ett borta i ett virrvarr av dödsångest och glömska. Men det fanns beslutsamhet och ilska i vissas ögon. Man ville döda, och man var beredd att dö för att ta andras liv. Pipan ljöd och de ställde upp sig längs med skyttegravens vall. Stegar fanns förberedda, snön föll långsamt och svagt. Smällar lös upp himlen, månen som börjat träda fram gav dem i alla fall en fördelaktig dödskuliss.
