Adventskalender: Lucke #23

Anfallet skulle precis påbörjas. En kvick och rörlig Karl hade Erich vid sin sida. Ulrichs bittra och oroade smil kunde han se från en bit bort. Det var en rad med oroade ansikten som ställt upp vid stegarna. Inte lustigt, tänkte han. Det ropades, det var snart dags, han kunde se hur Erichs läpp darrade. Han försökte hålla inne sin gråt. Var han så rädd? Karl hade aldrig trott att Erich var en som fruktade döden. Men det kunde väl de alla göra, intellektuella eller inte. 

Jaha. Karl blickade åter bort mot hans kompanjoner, de han spenderat hans livs sista dagar tillsammans med. Var han tacksam för det? Ja, det var han faktiskt. Men han var övertygad om att tacksamheten kom från en desperation av närhet i sin sista stund, mer än någonting annat. Lycka till då! Han viskade, kunde inte mäkta med att anstränga sina stämband mer än så. Det hesa, väsande ljudet han lyckades yppa fångades blott upp av Erich som stod bredvid honom. Han sneglade med röda ögon. Nickade snabbt och koncist och tittade sedan bort igen. En tår kunde synas, om man tittade noga. Men det var det ingen som gjorde. Ingen brydde sig om känslor längre, den tiden var sedan länge förbi. Nu var dödsögonblicket inne. 

Sekunden de stormade över vallen skulle nästan hälften av dem förolyckas i skottsalvorna från engelsmännens artilleri. Deras fagra kött skulle slitas sönder, för att aldrig läka igen. Deras livskraft skulle sväva ur dem och det ljus som aldrig skulle släckas skulle aldrig mer lysa. Erich nämnde Shakespeare. Karl förstod inte varför. "Jag kom att tänka på det nu. Shakespeares "Att vara eller inte vara." ", sade han tyst. Karl undrade vad han menade. "Jag förstår det inte. Har aldrig förstått det. Kommer jag dö som en lekman, Karl? Är det mitt arv?" Karl log. Vad annars skulle han göra? 

Men Erichs ord ekade. Han mindes Shakespeares pjäs och det där grälet Hamlet hade med en dödskalle. Dödskallar hade alltid skrämt livet ur honom. Han trodde att det handlade om deras tomma ögon. Som om de ville berätta någonting, men inte kunde. Alla tillhörde en människa, med sitt eget liv och sin egen familj, sin egen historia och sin egen hoppfyllda framtid. Alla hade en gång varit fulla med hopp, naiva och godtrogna i livets krubba. Karl ville fråga dem om döden. Hur var det? Gjorde det ont? Vad hände efteråt? Var är du nu? Dessa svar hade varit att bejaka vid detta tillfälle. 

Pipan ljöd. Stegarna rattlade av skakande händer. Klättrandes upp kunde de se gevärspipor vid andra sidan. Britterna var beredda på ett anfall! Bland taggtråd och bombgropar kunde man skymta pipor och mössor. Det hördes ett smattrande. Några liv togs direkt, där och då utan omsvep. Kriget hade välkomnat dem med sitt ändamål. Men Karl hade en plan. 

Erich hade det dock inte och Karl hade glömt bort att berätta sin. När Karl sprang åt vänster och hoppade, duckade och hukade, frös Erich till is. Karl förstod snabbt varför. I hans bog kunde det synas ett rött märke där hans älskade väns röda levevätska börjat sippra ut. Han föll till den bruna marken. Död. Död. Dagen före julafton. Vad var detta för förbannat år egentligen? 

Han lyckades ta sig till en grop. Där han pustade ut, andades, försökte hålla gråten inne. Detta var inte tiden för sentimentalitet. Då såg han engelsmannen mittemot. Och han fick syn på Karl samtidigt.