Tyskland
2018-12-03 20:14
Adventskalender: Lucke #3
Här följer del 3 i SvenskaFans Tysklands Julsaga:
Axel Falk
Som en skänk från ovan kom värmen. Relativt menat, såklart. Det blev plusgrader, viss snö smälte och blev till slask. Men de gillade slask. Det var varmare än snö och efter att ha fått leva med kyla och iskall snö i en dryg vecka var slasket en välkommen syn och känsla. Karls fötter mådde bra, trots allt. Han hade varit rädd för att förlora ena foten i och med den brutala kylan som dykt upp. Rädslan var också relativ. För han skulle ju dö ändå, vad gör då en fot mer eller mindre.
Han hade följt den Europeiska utvecklingen med föga spänning. Men han hade en farbror, han var död nu, som följt hela alltet med grov entusiasm. Han hade märkt ut tydliga nyckelpunkter på världskartan, knytpunkter som skulle komma att bli viktiga för att upprätthålla freden i Europa. Serbien var en av dessa punkter, Ja, där hade han ju rätt. Farbrodern hade under hela upptrappningen varit glad över de styrande kompetens. De kommer aldrig tillåta ett krig, menade han. De bryr sig om oss, de skulle aldrig. De hittar såklart en lösning!
När Tyskland förklarade krig i början av augusti tog han sitt liv. Världen var över, ansåg han. Det fanns inget gott hos människor längre och för en filantrop som honom fanns det ingenting att leva för längre. Karl hade varit synnerligen upprörd och ledsen över farbroderns självmord, men efter att ha blivit inkallad till kriget fanns det ingen tid för sorg. Under de senaste fyra månaderna hade han fåt perspektiv på saker. Han tyckte synd om sina nära därhemma som skulle få sörja honom. Men även det hamnade i skymundan av fruktan för döden. Just nu var Karl dödsrädd för att leva, men livrädd för att dö.
Han hade vunnit schackpartiet mot Erich. Han hade aldrig varit bra på de humanistiska ämnena, men schack och logik kunde han som en fors med vatten. Det föreföll sig naturligt för honom, vilket under september månad givit honom graden korpral inom sitt kompani. En grad högre än Erich, det tyckte han var lite kul. Men vad var egentligen kul just nu?
Fotboll var kul. Det var en sådan aktivitet som inte krävde framförhållning eller en idé om framtiden, den kunde bara slita bort alla bekymmer och fokusera allt på den där underbara läderkulan. Men det fanns ingenstans att spela boll. Han fick kicka i slasket, för han hade tagit med sig en boll när han blev inkallad. Snart fick han sällskap av Ulrich som sov på andra sidan vallgraven. Ulrich spelade i fotboll i Bochum och hade arbetat i stålgruvorna där innan skotten i Sarajevo tände eld på en potent krutburk. Han kunde sin sak, både med verktyg och med en boll.
Perspektiv, det var vad fotbollen fullkomligt raderade. Det enda som spelade någon roll var fyra kalla fötter och en läderbrun boll. Flykt från verkligheten.
Han hade följt den Europeiska utvecklingen med föga spänning. Men han hade en farbror, han var död nu, som följt hela alltet med grov entusiasm. Han hade märkt ut tydliga nyckelpunkter på världskartan, knytpunkter som skulle komma att bli viktiga för att upprätthålla freden i Europa. Serbien var en av dessa punkter, Ja, där hade han ju rätt. Farbrodern hade under hela upptrappningen varit glad över de styrande kompetens. De kommer aldrig tillåta ett krig, menade han. De bryr sig om oss, de skulle aldrig. De hittar såklart en lösning!
När Tyskland förklarade krig i början av augusti tog han sitt liv. Världen var över, ansåg han. Det fanns inget gott hos människor längre och för en filantrop som honom fanns det ingenting att leva för längre. Karl hade varit synnerligen upprörd och ledsen över farbroderns självmord, men efter att ha blivit inkallad till kriget fanns det ingen tid för sorg. Under de senaste fyra månaderna hade han fåt perspektiv på saker. Han tyckte synd om sina nära därhemma som skulle få sörja honom. Men även det hamnade i skymundan av fruktan för döden. Just nu var Karl dödsrädd för att leva, men livrädd för att dö.
Han hade vunnit schackpartiet mot Erich. Han hade aldrig varit bra på de humanistiska ämnena, men schack och logik kunde han som en fors med vatten. Det föreföll sig naturligt för honom, vilket under september månad givit honom graden korpral inom sitt kompani. En grad högre än Erich, det tyckte han var lite kul. Men vad var egentligen kul just nu?
Fotboll var kul. Det var en sådan aktivitet som inte krävde framförhållning eller en idé om framtiden, den kunde bara slita bort alla bekymmer och fokusera allt på den där underbara läderkulan. Men det fanns ingenstans att spela boll. Han fick kicka i slasket, för han hade tagit med sig en boll när han blev inkallad. Snart fick han sällskap av Ulrich som sov på andra sidan vallgraven. Ulrich spelade i fotboll i Bochum och hade arbetat i stålgruvorna där innan skotten i Sarajevo tände eld på en potent krutburk. Han kunde sin sak, både med verktyg och med en boll.
Perspektiv, det var vad fotbollen fullkomligt raderade. Det enda som spelade någon roll var fyra kalla fötter och en läderbrun boll. Flykt från verkligheten.
