Tyskland
2018-12-04 20:14
Adventskalender: Lucke #4
Redaktionens julkalender når den 4;e luckan. Här är SvenskaFans Tysklands Julsaga:
Axel Falk
Undrar vad min syster gör, var det första han tänkte när han vaknade upp. Om man räknar bort att han var glad över att få se en dag till av världen. Han hade inte haft mycket tid att tänka på sin familj sedan han kom hit. Inte för att han inte haft tid att tänka, det hade han haft och det i överflöd, men främst för att han hade haft sitt psyke fokuserat på annat. Andra saker hade gjort honom kall och mörk, det eviga dödshotet från alla omkring honom. Det gick inte att undgå alla digra öden, alla avkapade ben och skottskadade människor. Ändå hade kriget bara hållit på i några månader.
Men nu fann han sig själv tänkandes på familjen. Det var en liten tröst. De var säkra, än så länge, och han stod för den front som möjliggjorde deras säkerhet. Annars kunde de där förbannade fransmännen anfalla, för Karlsruhe låg ju så nära den franska gränsen. Men det var ganska underligt, egentligen. Han hade haft vänner i Frankrike, på andra sidan gränsen. Ganska goda vänner, speciellt till familjen. Men nu pratar de inte längre, när kriget bröt ut blev de som blodsfiender. Att skicka ett brev gick inte, att åka och besöka varandra var helt otänkbart. Skotten i Sarajevo hade satt upp en mental barriär av taggtråd och landminor.
Karls familj saknade honom. Naturligtvis gjorde han det. Han saknade dem, speciellt systern som han under hela sin uppväxt stått mycket nära. De hade spelat schack tillsammans, hade besökt Wien tillsammans och hade hjälpt varandra framåt i livet. Vad skulle de göra utan varandra? Tradigt.
Idén om vad som skulle hända om han dog. Nej. Han behövde tänka om. När han dog. Idén om vad som skulle hända när han dog drev honom till stilla vansinne. Hans eftermäle, hans familj. Vad skulle hända? Det skulle kanske gå bra, men det skulle nästan göra mer ont. De klarar sig alltså utan honom? Då är hans död förgäves. I en ond spiral hamnade hans tankemönster. Han slets ur det i och med skriket.
En man blev av med sitt ben. Ljudet från sågen som delade på ett ben, det öronbedövande skriet från mannen som kände sågens taggar raspa i benmärg. Han skulle aldrig kunna stå igen. Det isade i Karl. Hur fan kunde det vara juletid?
Men nu fann han sig själv tänkandes på familjen. Det var en liten tröst. De var säkra, än så länge, och han stod för den front som möjliggjorde deras säkerhet. Annars kunde de där förbannade fransmännen anfalla, för Karlsruhe låg ju så nära den franska gränsen. Men det var ganska underligt, egentligen. Han hade haft vänner i Frankrike, på andra sidan gränsen. Ganska goda vänner, speciellt till familjen. Men nu pratar de inte längre, när kriget bröt ut blev de som blodsfiender. Att skicka ett brev gick inte, att åka och besöka varandra var helt otänkbart. Skotten i Sarajevo hade satt upp en mental barriär av taggtråd och landminor.
Karls familj saknade honom. Naturligtvis gjorde han det. Han saknade dem, speciellt systern som han under hela sin uppväxt stått mycket nära. De hade spelat schack tillsammans, hade besökt Wien tillsammans och hade hjälpt varandra framåt i livet. Vad skulle de göra utan varandra? Tradigt.
Idén om vad som skulle hända om han dog. Nej. Han behövde tänka om. När han dog. Idén om vad som skulle hända när han dog drev honom till stilla vansinne. Hans eftermäle, hans familj. Vad skulle hända? Det skulle kanske gå bra, men det skulle nästan göra mer ont. De klarar sig alltså utan honom? Då är hans död förgäves. I en ond spiral hamnade hans tankemönster. Han slets ur det i och med skriket.
En man blev av med sitt ben. Ljudet från sågen som delade på ett ben, det öronbedövande skriet från mannen som kände sågens taggar raspa i benmärg. Han skulle aldrig kunna stå igen. Det isade i Karl. Hur fan kunde det vara juletid?
