Tyskland
2018-12-05 20:14
Adventskalender: Lucke #5
Redaktionens julkalender når den femte luckan. Här är SvenskaFans Tysklands Julsaga:
Axel Falk
En boll i luften. Näven i luften. Det pendlade mellan dessa två. Antingen glädjen i att komma bort, eller den förlösande känslan av att frustrerat slå rakt ut i luften. Han valde ett av dem, varje dag. Han hade sällan energi eller tid för båda sällan ville han göra båda. Det ena eller det andra. Alla behövde ritualer för att överleva. Det här var hans.
Fanns det glädje i detta dystra klimat? Det fanns exakt så mycket glädje som det brukar finnas i krigstider. Endast den glädje som man själv skapar och den glädje som man själv lyckas frambåda utifrån det man har finns att ta av. Men ibland kan den räcka. Som med fallet med fotboll för Karl. Det var en av de enda saker i denna skyttegrav som gjorde honom på något vis lycklig. Även om det bara var i stunden så räckte det för att få en välkomnande paus från den tragik han inte ens valt att vänja sig vid.
Det handlade inte om framtidshopp för ett lag, inte om sin egen framtida karriär som välkänd amatörspelare. Han visste inte ens om han hade en framtid över huvud taget, så att drömma var mer än hopplöst. Men det handlade om den där stunden när det enda som existerar i världen är en fot och en rund läderkula. Fotbollen raderade alla perspektiv, hela spektrumet blev i bara en färg och han kunde fokusera. Flykten från verkligheten blev bollen, så hade det varit länge. Och även om han tidigt blivit hånad av andra för sitt val av packning, gjorde det honom en grov björntjänst i den misär han och hans kompanjoner befann sig i.
Det började bli lite kallt igen. Vädret var mer instabilt än Rysslands regering, hade Erich sagt. Tja, hade Karl. Han hade ju ingen koll, men någonting om en revolutionär trend hade han hört. Någon Lenin var tydligen önskad av tsaren, men han var tydligen i centraleuropa och chillade. Kul för honom, ansåg Karl. Han hade inte mycket till övers för politik. Men det hade Erich. Mer än så, till och med. Erich hade en fäbless för det mesta som kunde te sig vara intellektuellt. Vare sig det handlade om blockflöjt eller halvt utdöda språk så var han där med sin entusiastiska offervilja. Han skulle lära sig det, han skulle bemästra det, om det så kostade honom sinnet.
Visst, Erich var väl en ljusglimt hos Karl. det var han tvungen att medge. Han var ett ljus i taket av en evig kolsvart tunnel vars slutstation var helvetet eller himlen, helt beroende på vilket spår man tagit tidigare på vägen.
Fanns det glädje i detta dystra klimat? Det fanns exakt så mycket glädje som det brukar finnas i krigstider. Endast den glädje som man själv skapar och den glädje som man själv lyckas frambåda utifrån det man har finns att ta av. Men ibland kan den räcka. Som med fallet med fotboll för Karl. Det var en av de enda saker i denna skyttegrav som gjorde honom på något vis lycklig. Även om det bara var i stunden så räckte det för att få en välkomnande paus från den tragik han inte ens valt att vänja sig vid.
Det handlade inte om framtidshopp för ett lag, inte om sin egen framtida karriär som välkänd amatörspelare. Han visste inte ens om han hade en framtid över huvud taget, så att drömma var mer än hopplöst. Men det handlade om den där stunden när det enda som existerar i världen är en fot och en rund läderkula. Fotbollen raderade alla perspektiv, hela spektrumet blev i bara en färg och han kunde fokusera. Flykten från verkligheten blev bollen, så hade det varit länge. Och även om han tidigt blivit hånad av andra för sitt val av packning, gjorde det honom en grov björntjänst i den misär han och hans kompanjoner befann sig i.
Det började bli lite kallt igen. Vädret var mer instabilt än Rysslands regering, hade Erich sagt. Tja, hade Karl. Han hade ju ingen koll, men någonting om en revolutionär trend hade han hört. Någon Lenin var tydligen önskad av tsaren, men han var tydligen i centraleuropa och chillade. Kul för honom, ansåg Karl. Han hade inte mycket till övers för politik. Men det hade Erich. Mer än så, till och med. Erich hade en fäbless för det mesta som kunde te sig vara intellektuellt. Vare sig det handlade om blockflöjt eller halvt utdöda språk så var han där med sin entusiastiska offervilja. Han skulle lära sig det, han skulle bemästra det, om det så kostade honom sinnet.
Visst, Erich var väl en ljusglimt hos Karl. det var han tvungen att medge. Han var ett ljus i taket av en evig kolsvart tunnel vars slutstation var helvetet eller himlen, helt beroende på vilket spår man tagit tidigare på vägen.
