Tyskland
2018-12-07 20:14
Adventskalender: Lucke #7
Redaktionens julkalender öppnar lucka 7. Här är SvenskaFans Tysklands Julsaga:
Axel Falk
Det sade pang. En krasch skakade hela marken och sköt upp jord i luften. Rädslan bland samtliga kompanier i skyttegraven i Somme var mer än påtaglig. Det pratades, lågmält men tydligt, om risken för en eskalering av den redan kaotiska situationen. Vad skulle hända då? Skulle de dö?
Antagligen. Den dag de tvingades ut i strid, ut i ingenmansland, skulle de dö. De skulle förgås. Skjutas ihjäl och lämnas i jorden. Deras liv skulle falla i glömska. Intet var uppenbart.
Det var ett tag sedan nu, en längre tid hade pASSErat sedan senaste dödliga upptåg hade gått av stapeln. Engelsmännen hade anfallit en gång sedan dess, men annars hade de båda lägrena bombarderat varandra genom långdistansvapen och flyg. I luften ägde den störta striden rum just nu, men visst fan skulle döden nå marken också.
Det var fullkomligt omöjligt att glömma bort det eviga hot om smärta och död som fanns runtom männen i skyttegravarna på båda sidorna. Karl glömde aldrig, han hade till och med svårt att sova. Men det var han inte ensam om. Tanken på att varje natt kunde bli deras sista i livet fick dem inte att tacka Gud för den natt de fick. Tvärtom. De hatade allt vad gudomligt hette för att de blivit satta i denna situation.
Nationalismen som lett fram till denna situation hade dött ut efter blott ett par månader. Den propaganda som inspirerat den väpnade konflikten hade bara räckt ett fåtal veckor och när den dött ut fanns det ingen inspiration kvar. Det enda som fanns kvar var det tvång som gjorde att ingen lämnade och stack. För om de lämande och stack skulle de dö ändå. Med hot om döden gick de mot en säker död. Tragikomiskt, på något sätt.
Skyttegravens präst hade försökt förklara för dem. Tänk på hur rädd Jesus var när han stod där med korset i sin famn, hade han sagt. Karl hade rynkat på pannan. Hur var det applicerbart? Jesus hade ju begått brott mot staten? Han hade egentligen bara sig själv att skylla? Vad hade Karl då gjort för att förtjäna detta dåd mot sitt liv? Nej, religion hade en gång i tiden varit viktigt för honom, men han förstod inte dess vikt i krigstider. Bara ord, ansåg han. En liten del av honom ville vara död när påsken kom, så han bara slapp höra om Jesus lidande. Han log åt tanken.
Antagligen. Den dag de tvingades ut i strid, ut i ingenmansland, skulle de dö. De skulle förgås. Skjutas ihjäl och lämnas i jorden. Deras liv skulle falla i glömska. Intet var uppenbart.
Det var ett tag sedan nu, en längre tid hade pASSErat sedan senaste dödliga upptåg hade gått av stapeln. Engelsmännen hade anfallit en gång sedan dess, men annars hade de båda lägrena bombarderat varandra genom långdistansvapen och flyg. I luften ägde den störta striden rum just nu, men visst fan skulle döden nå marken också.
Det var fullkomligt omöjligt att glömma bort det eviga hot om smärta och död som fanns runtom männen i skyttegravarna på båda sidorna. Karl glömde aldrig, han hade till och med svårt att sova. Men det var han inte ensam om. Tanken på att varje natt kunde bli deras sista i livet fick dem inte att tacka Gud för den natt de fick. Tvärtom. De hatade allt vad gudomligt hette för att de blivit satta i denna situation.
Nationalismen som lett fram till denna situation hade dött ut efter blott ett par månader. Den propaganda som inspirerat den väpnade konflikten hade bara räckt ett fåtal veckor och när den dött ut fanns det ingen inspiration kvar. Det enda som fanns kvar var det tvång som gjorde att ingen lämnade och stack. För om de lämande och stack skulle de dö ändå. Med hot om döden gick de mot en säker död. Tragikomiskt, på något sätt.
Skyttegravens präst hade försökt förklara för dem. Tänk på hur rädd Jesus var när han stod där med korset i sin famn, hade han sagt. Karl hade rynkat på pannan. Hur var det applicerbart? Jesus hade ju begått brott mot staten? Han hade egentligen bara sig själv att skylla? Vad hade Karl då gjort för att förtjäna detta dåd mot sitt liv? Nej, religion hade en gång i tiden varit viktigt för honom, men han förstod inte dess vikt i krigstider. Bara ord, ansåg han. En liten del av honom ville vara död när påsken kom, så han bara slapp höra om Jesus lidande. Han log åt tanken.
